[vc_row][vc_column][vc_column_text]På 1840-talet påbörjades en omfattande kriminalvårdsreform. I stället för att verkställa kropps- och skamstraff på stadens gator och torg börjar man istället att bygga cellfängelser i hela landet. Galgbacken och skampålen blir därmed historia.

Cellfängelset i Gävle stod klart år 1847 och är ett av de äldsta i sitt slag i landet. På den tiden satt de dömda i total isolering, då man inte ville att de skulle lära känna varandra och planera brott tillsammans. I sin cell skulle fången i ensamhet läsa religiös uppbygglig litteratur, arbeta, äta, sova och inte minst begrunda sina gärningar och gripas av ånger.

Eftersom fängelsestraffet innebar isolering placerades män och kvinnor i samma fängelse. Männen hade fångvakter och kvinnorna hade vaktfruar som även kunde få agera barnmorskor. Månadens föremål är en stoppduk, det vill säga ett virkat menstruationsskydd som använts av en fängelsedömd. Förr i tiden lät de flesta menstruationen flöda mer eller mindre fritt utan annat skydd än klänningstyget, men i slutet av 1800-talet började det bli vanligt att virka och sticka stoppdukar av oblekt bomullsgarn – så kallat ljusvekegarn. De var tvättbara och återanvändes. Öglorna på kortsidorna var till för att bindan skulle fästas i gördel eller bälte. Engångsbindor introducerades först på 1920-talet.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Ioan Ursut föddes år 1959 i Rumänien och är en av 1980- och 90-talets mest omtalade brottslingar i Sverige. Han dömdes bland annat för förfalskning och bedrägeri, men gjorde sig framförallt känd som notorisk rymmare från landets fängelser. Den 28 maj år 1988 rymde han från anstalten Norrköping efter att ha hotat personalen med denna pistolattrapp. Men friheten blev kortvarig – han hittades fyra dagar senare. Ursut kom senare att rymma från både anstalten Hall och Kumlabunkern. Pistolattrappen är museets senaste förvärv och har tidigare förvarats på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping.

Vid första anblicken på det klumpiga handtaget kan vi dra slutsatsen att den här nyckeln aldrig suttit på en kriminalvårdares nyckelknippa… Men nyckelns ax är perfekt!

Att ”läsa nycklar” är en konst i sig. I fängelseskildringar av exempelvis Lasse Strömstedt och Lillemor Östlin kan du läsa om intagna som behärskar den. De registrerar nycklarna som hänger på kriminalvårdarens nyckelknippa, memorerar nyckelns form och gör sedan en kopia i smyg i arbetsdriften, såvida de genom den har tillgång till lämpligt arbetsmaterial.

Om det finns någon som rymt från anstalten Kalmar genom att låsa upp dörrarna vet vi inte. Men att ha nyckeln är att ha makt. Även om nyckeln aldrig ledde till fysisk frihet kanske den ändå gav sin upphovsperson en behaglig känsla av att ha gjort något åt sin maktlöshet?

Med 1974 års tjänstedräkt för kriminalvårdspersonal lanserades flera nyheter. Utöver att kläderna var gjorda av det moderna materialet polyester lanserades också en tjänstebricka. Den skulle sitta på vänster skjortbröst och kom att ersätta de militära graderna som hade använts ända sedan 1800-talet. Eller rättare sagt, graderna försvann från tjänstedräkten och hamnade på tjänstebrickan istället. På den blå ytan fästes mattförgyllda knappar, så kallade funktionsmarkeringar. De tre knapparna betyder att personen som använt den här namnbrickan arbetade som bevakningsföreståndare eller övertillsynsman. Tillsynsmannen bar två knappar och vårdaren en knapp. Den anställdes namn textades på märkband som fästes på det nedre guldfärgade fältet, och även märkbanden hade olika färg som berättade om personen arbetade med administration, tillsyn, ekonomi eller arbetsdrift.

Den 15:e april i år ska de sista intagna ha lämnat anstalten Smälteryd, som ligger i Sätila mellan Göteborg och Borås. Sveriges Fängelsemuseum har därför dokumenterat anstalten inför nedläggning.

Anstalten Smälteryd har varit i bruk sedan år 1946, men själva gården har anor från 1700-talet. Det är en öppen anstalt, vilket innebär att de intagna kan röra sig fritt på området. Det finns varken övervakningskameror, stängsel eller taggtråd. Att personalen låser logementen på kvällarna är enbart för de intagnas egen säkerhet – handtaget sitter på insidan. Smälteryd är ett av landets sista fängelser som bedriver jordbruk och var det sista fängelset som hade ett skogslag.

De intagna är antingen direktplacerade med korta strafftider eller så har de suttit av ett längre straff på en sluten anstalt och flyttas till Smälteryd i slutet av straffet, för att successivt vänja sig vid friheten.

Häktet i Gävle stod inför en omfattande renovering år 2009 och i samband med detta gjorde vi ett antal nyförvärv till våra samlingar – bland annat dessa leksaker. I fängelser och häkten finns enkla besöksrum som är möblerade med bord och soffa. Leksakerna finns för de barn som följer med på besöken. Idag har omkring 8000 barn en förälder i fängelse.

Tidigare togs inte mycket hänsyn till den intagnes föräldraskap och barnets situation, men det börjar att förändras.”Godnattsagor inifrån” är ett exempel på ett framgångsrikt projekt för att främja kontakten mellan föräldern i fängelse och barnet. Föräldern får läsa in en saga och skickar inspelningen till barnet, så att det kan få en saga läst för sig varje kväll trots att föräldern inte är där. Läs gärna om projektet i deras blogg:
http://godnattsagorinifran.blogspot.com/

Då cellfängelserna byggdes för att fångarna skulle sitta av sina straff i ensamhet fanns inga fängelsematsalar, utan varje fånge åt ensam i sin cell. Vid måltiderna fick personalen bära upp matportionerna från köket och skicka in dem genom en lucka i celldörren. Vi har mathämtare i olika utföranden i våra samlingar. De flesta är i metall, men bygger på samma princip som denna tidiga modell från 1800-talet i trä. Personalen placerade tallrikarna i hålen och kunde på detta sätt bära flera portioner åt gången från kök till celler.