När en person hamnar i fängelse påverkas hela familjen. Inom Kriminalvården har man på olika sätt försökt att underlätta för anhöriga och barn – åtminstone under andra halvan av 1900-talet.

Familjefängelset i Knutby inrättades år 1967 – en doldis som vi inte vet särskilt mycket om. Kriminalvårdens generaldirektör under 1960-talet, Torsten Eriksson, kallar i sin självbiografi Knutby för ett ”anstaltsexperiment”. Familjefängelset bestod av tre villor där fängelsedömda hade möjlighet att bo tillsammans med sin familj. Det kunde vara personer dömda till korta straff eller som var i slutskedet av ett längre straff.

I en av våra bildsamlingar, som härstammar från Kriminalvårdens huvudkontor finns en mindre bildserie som kanske har använts i informationssyfte. En av dem ser du ovan.

Vet du något om fängelset i Knutby? Kommentera här, maila eller ring oss på 026-654430!

Förra månaden berättade vi om Kriminalvårdens tjänstedräkt under 1970- och 80-talen. Men vad hade de intagna för kläder under samma tidsperiod? Den vita T-shirten med gula muddar är ett exempel, och just den på bilden är ett unikt exemplar i våra samlingar. Det måste ha funnits många tusen T-shirts i omlopp då det begav sig, men de slits och slängs och är därför ytterligare ett exempel på att det som finns överallt idag kan vara svårast att hitta i morgon!

T-shirten ser vardaglig ut. Det är långt till de klassiska amerikanska svart- och vitrandiga kläderna. Det enda som sticker ut är ”KVV”-trycket på bröstet.

Men det vardagliga utseendet representerar också en tidsanda. Under 1960- och 70-talen ställs höga krav från hela samhället på en mer human kriminalvård. Intagna får medinflytande och bildar förtroenderåd i anstalterna. Lagar skrivs om och Kriminalvården börjar under slutet av 70-talet att bygga så kallade lokalanstalter. Syftet med dem var att förenkla den intagnes kontakter med anhöriga, arbetsförmedlingen och det övriga samhället. Övergången från straff till frihet skulle bli mer smidig. En vardaglig, lite sportig T-shirt i 70-talsmodell kanske berättar om just det?

Innan vi blev ansvarsmuseum tog Nordiska museet ansvar för Kriminalvårdens kulturarv och har gjort flera stora insamlingsprojekt, bland annat ett i mitten av 1950-talet. Då begav sig museets intendent Mats Rehnberg ut till landets alla cellfängelser för att samla föremål från en era som nu var till ända. Några år tidigare hade nämligen en stor kriminalvårdsreform klubbats igenom. Cellstraffets”vård i isolering” förbjöds då för gott och ersattes med ”vård i gemensamhet”. Celldörrarna öppnades och det inrättades allt fler öppna anstalter.

Några av de föremål som Mats Rehnberg samlade in kom dock aldrig att skrivas in i Nordiska museets samlingar, och då vi härom månaden blev erbjudna att överta några av dem blev vi givetvis överlyckliga! Samlingen består av kläder för kvinnliga intagna samt 20 st handsydda, väl använda haklappar för spädbarn. Proveniensen är oklar, men i inventarielistorna kan vi se att haklappar och ”baby-utstyrsel” hade hämtats från fångvårdsanstalten i Kristianstad.

Spädbarn har historiskt fått vara med sin mamma i anstalt, men hur ser det ut idag? När en förälder hamnar i fängelse sätts barnets behov i första hand. Om Socialnämnden bedömer att ett spädbarn har det bäst hos sin mamma får barnet stanna där – även om hon är intagen i anstalt. En som har skrivit om hur det är att föda och leva med sitt barn i fängelse är Birgitta Andersson i självbiografin ”Blondie” (Lind & Co). Hon har fött två döttrar under två olika fängelsestraff och beskriver en ganska harmonisk tillvaro i Parkvillan, anstalten Hinseberg.

Uttrycket ”Att vara vid sunda vätskor” stammar från de gamla grekerna – närmare bestämt Hippokrates och hans humoralpatologi, dvs idén om att människan består av fyra vätskor – blod, slem, svart- och gul galla. Om vätskorna är i obalans blir människan sjuk. Behandlingen kunde vara så enkel som ett en person som ansågs ha för mycket slem fick snyta sig, men var det värre ställt ordinerades lavemang, framkallning av kräkning eller åderlåtning för att vätskorna skulle hamna i balans igen… 

Att åderlåta betyder att man tappar en person på blod i medicinskt syfte, något som människan gjort under lång tid i de flesta av världens hörn. Långt in på 1800-talet användes åderlåtning som botemedel och förebyggande behandling för en mängd sjukdomar i Sverige, men kom slutligen att i stort sett överges som metod omkring sekelskiftet 1900. Under de senaste decennierna har dock blodigeln, som historiskt använts vid åderlåtning, gjort en liten comeback i medicinska sammanhang. 

Tekniken har utvecklats med åren. En skarifikator, eller koppsnäppare som det också kallas, är ett jämförelsevis modernt åderlåtningsinstrument. Den sattes mot huden och när man drar i spärrhaken frigörs 12 vassa små knivblad som snabbt tränger igenom huden för att tappa den på blod. Denna skarifikator är ett av två exemplar från anstalten Mariestad, i bruk åren 1848 – 2010. Till samlingen hör också ett set sk koppglas. Dessa sattes över såren och samlade upp blodet. 

Skarifikatorn är märkt ”Stille Stockholm”. Den är således tillverkad på Stille, ett företag som grundades år 1841 och var specialiserade på att tillverka kirurgiska instrument. Troligtvis har den använts vid anstalten under 1800-talets andra hälft.

I samband med de cellfängelser som började byggas i Sverige vid 1800-talets mitt introducerades den typ av ansiktsmask som du ser på bilderna. I cellfängelset satt de intagna isolerade från varandra och fick komma ut på en halvtimmes promenad per dag, När den intagne vistades utanför cellen, tex. vid eskort till promenadgården var hen tvungen att bära en ansiktsmask.

Ansiktsmasken hade flera syften. Den skulle avidentifiera den intagne och bryta ner hens gamla kriminella identitet så att en ny, moralisk och hederlig människa skulle kunna byggas upp. Ansiktsmasken hjälpte också till att anonymisera de intagna för varandra så att de inte skulle lära känna – eller känna igen varandra.

På grund av isoleringsstraffet kunde kvinnor och män placeras i samma fängelser. Kvinnorna och männen hade dock separat personal. Kanske är det grunden till att de bar olika modeller av ansiktsmasker? Den lite skira volangprydda masken var för kvinnliga intagna och den enklare modellen för män.

Ansiktsmasker användes i straffsammanhang långt innan cellfängelsereformen! Nordiska museet har en spektakulär samling ansiktsmasker i metall som användes vid offentliga straff. Syftet var att förlöjliga och ibland även tortera brottslingen.

Läs gärna mer om ansiktsmasker i ”Fång- och straffmasker” av Lena Kättström Höök, intendent vid Nordiska museet.

Slottshäktet, där vi idag har utställningen ”Androm till skräck och varnagel” användes som tjänstebostad för det intilliggande cellfängelsets vaktknektar från och med 1890-talet. I slutet av 1910-talet bestämde sig dock fängelsedirektör Henrik Enström för att göra om Slottshäktet till direktörsvilla.

I samband med detta lät han år 1919 bygga ett trapphus med veranda, vilket skulle komma att reta gallfeber på landshövding Robert Hagen, som bodde i slottet alldeles intill. I ett brev till Fångvårdsstyrelsens överdirektör Victor Almqvist beklagade han sig över detta ”skandalhus” och att man från verandan skulle få ”fri utsikt över varenda fläck av slottsträdgården”.

Landshövdingen hänvisade till överdirektörens ”kända skönhetssinne” och hemställde vördsamt att det ”vanprydande verandaskjulet” snarast skulle avlägsnas. Hur det gick? Sådär. Verandan står kvar än idag!

John Dillinger var en ökänd gangster i den amerikanska mellanvästern som gäckade polisen under 1930-talets första år. Han rånade bland annat ett stort antal banker. År 1934, efter nästan ett år på flykt, sköts han till döds av en polis i Chicago. Medan John Dillinger låg lik i bårhuset utformades åtminstone fyra dödsmasker av olika personer. Den första gjordes av Kenneth Coffman, kriminolog, som trodde att man kunde utläsa kriminalitet genom att studera en människas ansiktsdrag. År 2011 mottog Sveriges Fängelsemuseum ett exemplar av dödsmasken från Anders Wesslén. Vid John Dillingers högra öga kan vi se var det dödande skottet träffade. John Dillingers liv har skildrats i böcker, TV-serier och filmer.

Att vi har arbetskläder för anställda vid SJ i våra samlingar beror på att ett flertal anstalter har haft skrädderi som en del av sin arbetsdrift. Gamla Gävleanstalten (som museet idag är inrymt i) sydde arbetskläder på uppdrag av just SJ. Dessa blåkläder är ett av museets senaste förvärv, men vi vet inte mycket om dem.

Som tur är finns en etikett kvar som visar att kläderna sytts upp vid Fångvårdsanstalten Gävle. Att de använder begreppet fångvård hjälper oss att åtminstone datera kläderna något. År 1947 slutade nämligen Kriminalvården att använda begreppet fängelse och började tala om fångvårdsanstalter istället. Och år 1974 ersätter de begreppet fångvårdsanstalt och börjar tala om kriminalvårdsanstalter istället. Vi kan därmed gissa oss till att de är sydda någon gång mellan åren 1947 – 1974.

Vi har förstås många nycklar i våra samlingar, och just denna knippa har tillhört personal vid gamla Gävleanstalten, som togs ur bruk år 1986. Flera av nycklarna är likadana, vilket kan tyda på att denna knippa sattes ihop i samband med anstaltens avveckling.

Nu leder de inte längre någonvart, men en gång var de flitigt använda och mycket laddade arbetsredskap. Att ha nyckeln är att ha makt. Den stänger in och låser dörrar, men kan också låsa upp och befria. Hur många intagna har inte drömt om att erövra den?

Nyckeln har historiskt haft ett starkt symbolvärde. Sankte Per bär nyckeln till himmelriket och symbolen är också vanlig inom heraldiken. Men den kan också användas på mindre smickrande sätt – inte sällan kallar intagna kriminalvårdare för ”nyckelpigor”.

Vi har många föremål i våra samlingar som vittnar om att nöden är uppfinningarnas moder. Många av dem är kopplade till rymningsförsök och smuggling, men ett och annat vittnar också om hur mycket man som intagen kan sakna högst vardagliga saker. Att skriva ett brev, dricka en kopp kaffe eller ringa en vän – när man själv vill.

Denna egentillverkade doppvärmare hittades i anstalten Umeå, som var i bruk under åren 1861 – 1981. Doppvärmarens upphovsperson gav sig själv lite mer frihet genom att koppla en metallplatta till en lampsladd. Genom att sätta in (den ojordade) kontakten i eluttaget och placera metallplattan i en mugg med vatten kunde han* värma upp vattnet och på så vis göra sig en kopp kaffe även efter inlåsningen på kvällen.

*Umeå var en anstalt för män.