Kategoriarkiv: Månadens Föremål

Klotter om tvångsuppfostringsanstalten Bona

F.d. anstalten Gävle, i vilken museet idag bedriver sin verksamhet, var under 1900-talets första hälft ett straffängelse för i huvudsak yngre män mellan 18–21 år. Under denna period bestod arbetsdriften av skrädderi och snickeri. På en sybehörslåda kan vi läsa att någon tidigare har varit på Bona, en tonåring som tagit ytterligare ett steg mot ett liv i samhällets marginaler – från tvångsuppfostringsanstalten till straffängelset. På denna låda står en mer utförlig berättelse:

“Hej kamrat, tiden går sakta ja har 42 dagar kvar 8 månar gått sakta varit på Bona 10 månar. Rymt därifrån kom dit den 16/3 -23. Rymde den 3/1 -24 blev fast den 12/2-25 hållit mig undan 13 månar fri 21/10-25. Leve friheten”

Omkring sekelskiftet 1900 var oron stor för de ungdomar som drev runt i städerna. De kriminogena faktorerna tycks ha varit ungefär de samma som de är idag: gängen, eller “ligorna” som man sade då, bestod av mestadels pojkar som som ofta levde med frånvarande föräldrar, i fattigdom och med bristande framtidstro. Ungdomarna behövde dock inte vara särskilt kriminella för att samhället skulle ingripa, det kunde räcka att de ansågs vara ”vanartiga” eller ”sedligt försummade”.

Genom en ändring i strafflagen uppstod år 1902 möjligheten att i stället för fängelse döma ungdomar till tvångsuppfostran. År 1905 öppnade den statliga tvångsuppfostringsanstalten Bona, där vanartiga tonårspojkar mellan 15–18 år, bland annat genom jordbruksarbete, skulle lära sig “gudsfruktan och arbetsduglighet”. Men anstalten har också kallats ett “brottets gymnasium”, med inslag av både aga och pennalism.

Något motsvarande föremål med klotter från tonårsflickor finns ännu inte på museet. De flickor som ansågs vara vanartiga fick inte heller någon större uppmärksamhet i debatten och hade inga platser på den statliga tvångsuppfostringsanstalten. Istället drev Svenska Diakonissällskapet flera verksamheter för frigivna kvinnliga fångar och andra flickor och kvinnor som ansågs vara sedligt försummade eller vanartiga, bland annat Skyddshemmet Sjötorp.

 

Källor:

Frangeur, Renée (2007): Pojkar, pli och pedagogik. Vanart och manligheter på Bonaanstalten 1905-1948.

Persson, Gudrun (2008): I starka kvinnors sällskap. Om Ersta diakonis sociala verksamhet.

Fårskinnstofflor

Gästinlägg från Lisa Jansson, student i Masterprogramet i ABM, Musei- och Kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet. Har under hösten gjort praktik vid Sveriges Fängelsemuseum.

Som intagen finns det olika sätt att hantera livet på anstalt. För vissa har konsten och skapandet varit en väg. De här tofflorna i barnstorlek är sannolikt tillverkade under sent 1900-tal, av okänd person som varit intagen på något av landets fängelser. Tofflorna är tillverkade i ull och skinn och ser riktigt mjuka och varma ut. Kanske var de tänkta att värma några små barnfötter om vintern. Så blev nog inte fallet, för tofflorna ser ännu oanvända ut.

Tofflorna är ett exempel på en kategori föremål som kallas hobby- eller terapiarbeten. De intagna på landets fängelser har åtminstone sedan tidigt 1900-tal kunnat ägna sig åt terapiarbeten, och då fått skapa konst i olika material. De intagna kunde få jobba med detta i cellen, och vissa anstalter hade även särskilda hobbyrum.

Ett känt exempel där de intagna fått ägna sig åt skapande är kulvertmålningarna i Kumlaanstalten. Under sent 1970-tal fick de intagna som var intresserade gå en målarkurs och därefter skapa konst på de grå betongväggarna i anstaltens kulvertar. Se Kriminalvårdens bok Den undre världen – Fler kulvertmålningar i Kumlaanstalten.

 Det är inte bara i fängelser som konstnärligt skapande har varit möjligt. Även på andra slutna anstalter har terapiarbeten varit vanliga. Inte sällan har anstaltsvistelsen historiskt möjliggjort kvinnors konstnärskap, något som övriga samhället lagt ut många hinder för. Konstnären Ester Henning t.ex. tillbringade 66 år på mentalsjukhus och var under stora delar av tiden konstnärligt aktiv. Se Irja Bergströms bok Ester Henning.

Jacka, ca 1900-talets första hälft

I museets arbete ingår att besvara frågor från allmänheten. Vi får regelbundet frågor om vilken typ av kläder som har använts i anstalt under olika tider. Det är mycket intressant, men inte alltid helt lätt att svara på. Hittar vi inga tydliga svar i skriftliga källor får vi försöka att lägga pussel med utgångspunkt i museets samlingar, insamlade minnen och litteratur.

Samlingarna består inte av kompletta set med kläder, utan är i sig ett pussel. Vi kan ha en uppsättning västar från en givare och motsvarande mössa kan komma från en annan. I 1892 års författningssamling framgår att textilier skulle återbrukas. “Kasserade beklädnads- och sängklädespersedlar” skulle styckas och sorteras. Det som var i bättre skick kunde användas till lagning av “reparabla persedlar” och till bandage för sjukvården och övriga till “skurtrasor och lump”. Detta märks i våra samlingar. Tjänstedräkter och mössmärken kan ha sparats, av personen som burit dem eller av dennes anhöriga. Intagnas kläder tycks inte ha sparats på samma sätt. De anstaltskläder som ingår i museets samlingar är ofta oanvända och kommer direkt från de skrädderier som ingick i fångvårdens arbetsdrift, möjligen på grund av överskott.

Denna jacka från anstalten Håga (1943-2013) är ett av undantagen. På Håga bedrevs terapiarbete och uttjänta textilier kunde rivas till trasor som vävdes till nya mattor. Men just denna jacka är av god kvalitet. Den återanvändes istället som målarkläder och har på det sättet bevarats för eftervärlden.

Samlingssalen, c-botten. F.d. anstalten Gävle

Förra månaden visade vi en interiörbild tagen av Birger Lindroos år 1995 i gamla Gävleastalten, som då stått öde sedan år 1986. Denna månad går vi en trappa upp i byggnaden, till c-botten och samlingssalen. På bilden syns en tom och förfallen lokal som inte berättar mycket om all aktivitet som har pågått där.

Initialt var detta en cellkorridor, och i taket syns var tidigare cellväggar har suttit. Med tiden gjordes denna del av byggnaden om till en arbetslokal för anstaltens skrädderiverksamhet.

År 1971 påbörjades ett pionjärinitiativ inom kriminalvården på gamla Gävleanstalten. Då startade en försöksverksamhet med “modifierat terapeutiskt samhälle”, som innebar att intagna fick mer inflytande över sin vård och större möjligheter att förbereda sig inför frigivning. De intagna fick aktivt söka sig till Gävleanstalten och i ansökan motivera vad vistelsen i försöksanstalten skulle kunna ha för betydelse för dem. I anstaltens vardag kom nu en omfattande mötesverksamhet att ingå, både separata personal- och “tjyvmöten” samt gemensamma stormöten för samtliga. Skrädderiet flyttades till en byggnad ute på fängelsegården och därmed kom denna lokal att användas för dessa stormöten.

Samlingssalen kom också att användas för anstaltens fritidsverksamhet, och flera konserter har hållits där. 1970-talets sociala medvetenhet och engagemang medförde att många artister och band gjorde “kåkturnéer”, och många är de som har uppträtt på Gävleanstalten.

B-botten, fd Anstalten Gävle

Sveriges Fängelsemuseum bedriver verksamhet i det som fram till år 1986 var anstalten Gävle. Du som har besökt museet kanske inte känner igen dig vid en första anblick, men du som upplevde gamla Gävleanstalten när den var i bruk känner nog igen dig desto bättre. På andra sidan av spiraltrappan ligger vår ena basutställning idag.

Efter att anstalten stängde år 1986 stod byggnaden tom och förföll fram till dess att en omfattande renovering påbörjades i början av 2000-talet. Men den var inte bortglömd. Birger Lindroos, som sedan år 1978 drivit det som då hette “Fängelsemuseet i Gävle” höll byggnaden under uppsikt, fotodokumenterade den och öppnade den för visningar. Just denna bild tog han år 1995, då byggnaden stod under rivningshot.

Just nu arbetar vi med bildsättning av en bok som har arbetsnamnet “Hotell Hamilton – Fd kriminalvårdsanstalten Gävle 1960–1986”. Boken utgör den avslutande delen av projektet “Fängelset i staden” som sjösattes i slutet av år 2015 och syftar till att samla in och tillgängliggöra Hotell Hamiltons moderna historia. I en arkivkapsel från Birger med osorterade fotografier hittade vi denna samling dokumentationsbilder. Vilken tacksamhet vi känner för att han, en augustidag år 1995, tog sig tiden att fotografera anstalten invändigt under en period när byggnaden gick en mycket oviss framtid till mötes. Boken om Hotell Hamilton är tänkt att släppas i slutet av oktober.

Ansiktsmask från anstalten Mariestad (1848-2010)

Denna ansiktsmask kommer från anstalten Mariestad, som stängde år 2010. När anstalten byggdes år 1848 rådde “vård i isolering” vilket innebar att de intagna avskärmades både från samhället och från varandra. I samband med den dagliga promenaden i ensamhet bar de intagna ansiktsmask för att anonymiseras inför varandra. Vård i isolering avskaffades år 1946, och ansiktsmasken var efter det frivillig att använda ytterligare en tid.

Kriminalvårdsanstalterna har och har haft olika platsantal, från ett tiotal platser för intagna till flera hundra, och antalet personal har anpassats utifrån detta. Detta innebär att museet ibland får erbjudanden om samlingar av föremål som vid en första anblick är likadana.

Denna ansiktsmask är en av totalt nitton. En fråga att ställa sig i samband med insamlingen är: Räcker det att samla in en ansiktsmask eller bör vi samla in alla för att på bästa sätt spegla fängelsesamhället? I detta fall var det självklart att alla skulle samlas in – det är inte ofta som vi stöter på större samlingar av ansiktsmasker.  Mängden ansiktsmasker har en betydelse i sig tycker vi – både för framtida forskning och med tanke på eventuella framtida utställningar. Och tittar man nära kan man se att de faktiskt är lite olika.

Stämpelur från anstalten Åby

Att påföljder har varit förknippade med olika former av arbete har en lång historia, och anledningarna har varit flera. Sysselsättningen har setts som moraliskt uppbyggande, men också som en nyckel till samhällets gemenskap. Återfallsförebyggande, för att använda ett modernt uttryck. Sedan införandet av cellfängelser i mitten av 1800-talet har rutinerna och sysselsättningen varit av central betydelse, både för att de intagna inte ska “komma av sig” och tappa förankringen med arbetslivet under anstaltsvistelsen, men också för att undvika “den förslöande anstaltslunken” som Torsten Eriksson, kriminalvårdens generaldirektör under 1960-talet, uttryckte det.

Under Torsten Erikssons tid som generaldirektör byggdes en rad moderna anstalter, så kallade industrifängelser. Detta var det första större nybyggnadsinitiativet sedan cellfängelsernas införande. Arbetet ansågs vara en central del av “behandlingen”, och de moderna anstalterna byggdes med “fabriken” i centrum. Arbetsdriften skulle vara modern och motsvara arbetsmarknaden utanför murarna.

Stämpeluret på bilden kommer från anstalten Åby, som lades ned år 2013. Utifrån Åby kan vi berätta om initiativ som uppstod i tiden mellan cellfängelsernas och industrifängelsernas tillblivelse. Innan Åby blev en kriminalvårdsanstalt var anläggningen sedan 1910 ett så kallat arbetshem för frigivna. Även då var det svårt att få arbete som tidigare straffad, och genom Åby kunde de frigivna mot mat, husrum och en dagpenning arbeta med bland annat måleri, snickeri och jordbruk för att få arbetslivserfarenhet och positiva referenser. Villkoret var skötsamhet och nykterhet. Åby blev på 1940-talet en öppen kriminalvårdsanstalt och representerar därmed också de öppna anstalterna med jordbruksdrift, som fick sitt stora genomslag i och med 1945 års kriminalvårdslag. Som en kontrast till cellfängelsernas nedbrytande isolering såg högt uppsatta inom dåtidens fångvård betydelsen av kroppsanstängande arbete ute i det fria.

Väst sydd på Straffängelset i Gävle

Sinnebilden av ett par fångkläder är för många de svart-vitrandiga kläder som de flesta av oss har fått se i allt från barnböcker till amerikanska filmer. Men denna typ av kläder har aldrig använts i Sverige. Det närmsta vi kommer är de kläder som intagna män bar under 1900-talets första hälft. Då fanns två olika modeller av långrandiga mönster, i färgerna grått och svart. Denna väst bars tillsammans med motsvarande byxor och jacka samt en enfärgad skjorta.

Själva kläduppsättningen motsvarar den typ av vardags- och arbetskläder som var vanlig i början av 1900-talet, men detta långrandiga mönster ger också associationer till de kläder som bars i koncentrationslägren under andra världskriget. Randiga kläder syns på långt håll och har historiskt förknippats med både utanförskap och fördömda människor i västvärlden. Men ränderna återfinns också i den amerikanska flaggan och randiga kläder bars under franska revolutionen, laddade med en politisk och ideologisk kraft. Ränderna har också varit förknippade med modeplagg under olika tidsperioder, från 1700-talets moderänder till Polarn och Pyrets barnkläder från 1970-talet till idag.

Fångkläderna syddes inom fångvårdens arbetsdrift, av de intagna själva. Fångvårdens arbetsdrift sydde även kläder och persedlar till andra statliga inrättningar såsom vårdinrättningar och till det militära. Just denna väst har aldrig använts och har kvar sin etikett från från fångvårdens arbetsdrift. Tack vare den kan vi se att just denna väst syddes här på gamla Gävleanstalten, där museet idag bedriver sin verksamhet. Den syddes någon gång under 1900-talets första hälft då det var ett straffängelse för i huvudsak unga män, men den kom aldrig att skickas iväg till någon av de andra andra anstalterna i landet.

Tatueringsmaskin

Idag är det inte många som höjer på ögonbrynen åt en tatuering, men ännu på 1960- och 70-talen var tatueringar fortfarande starkt förknippade med sjömansliv eller anstaltsvistelser. De initierade kunde se tydlig skillnad på sjömans- och kåktatueringar. Vissa motiv var också typiska för anstalterna, exempelvis att tatuera in sitt ungdomsfängelsenummer. Tatueringsmaskiner av olika modeller tillverkades i anstalterna, och inte sällan tatuerades det på handryggar och andra synliga ställen på kroppen. Tatueringsmaskinen på bilden är tillverkad av en rakapparat.

 “Det var ett sorts synligt kännetecken att man tillhörde den där gruppen och att man inte var en svensson. En sorts avståndstagande till det där knegarlivet. Man vigde sitt liv åt brottsligheten. Det var ett speciellt sätt att leva, och då hörde det till att man hade tatueringar” har en tidigare intagen på Långholmen berättat i Annika Lamroths bok “Kåkfarare – Fängelselivet på Långholmen 1946-1975.

 Men det som kändes bra att göra i anstalten kunde bli ett stort problem i samband med frigivning, särskilt för den som ville börja om på nytt. Att få ett arbete som tidigare straffad kunde vara mycket svårt i sig, och ännu svårare med synliga tatueringar. Personer som fått arbete efter frigivning har också beskrivit hur man skämts för tatueringarna på arbetsplatsen. Under 1960-talet började provinsialläkare Bertil Wikström att hjälpa tidigare intagna att ta bort tatueringar. Wikström var förövrigt en av initiativtagarna till KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, som grundades år 1966. Även på Gävleanstalten kunde man i början av 1970-talet få hjälp med att ta bort synliga tatueringar inför frigivningen.

 

Anstaltstidningar II: ”Krumbukt”

Krumbukt

Förra månadens föremål handlade om anstaltstidningar på Gävleanstalten, bland annat Fångarnas forum som hade ambitionen att nå ut nationellt, både inom anstaltsväsendet och till samhället utanför. Fångarnas forum grundades 1969, och samma år tas ytterligare en tidning från insidan av murarna ut till samhället. Tidningen Krumbukt, gavs ut genom Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM, som grundades 1966.

Krumbukt började som en anstaltstidning och gjordes av en grupp intagna. Målgruppen var intagna och personal på den aktuella anstalten. När redaktionen senare muckade följde Krumbukt med från anstalten, och blev en tidskrift för kriminalpolitisk debatt. Nr 1 kom 1969. Tidningen vände sig I första hand till KRUMs medlemmar men även andra som var intresserade av kriminalvårdsfrågor. Dess syfte var att fungera som språkrör för dem som engagerade sig i den kriminalpolitiska debatten, vara ett debattforum för dem som “drabbats av den så kallade vården” och fungera som ett komplement till kåktidningarna. Den var tänkt att fungera som en spegel av dialogen som fördes mellan KRUMs medlemmar i frihet och i fängelse samt förmedla verkligheten innanför murarna. KRUM kom att upplösas år 1984.

KRUM var ett av flera s k R-förbund som grundades under 1960-talet, vid sidan av exempelvis RFHL (Då Riksförbundet för narkotika och läkemedelsberoende) och RSHM (Riksförbundet för social och mental hälsa). År 1970 lanserades en gemensam tidning för R-förbunden: Pockettidningen R, som lyfte R-förbundens frågor och fick ett mycket stort genomslag. Pockettidningen R finns fortfarande, drivs idag i privat regi och har fått flera utmärkelser för sitt arbete med att belysa samhällsutvecklingen utifrån utsatta människors perspektiv.