Tatueringsmaskin

28 Apr Tatueringsmaskin

Idag är det inte många som höjer på ögonbrynen åt en tatuering, men ännu på 1960- och 70-talen var tatueringar fortfarande starkt förknippade med sjömansliv eller anstaltsvistelser. De initierade kunde se tydlig skillnad på sjömans- och kåktatueringar. Vissa motiv var också typiska för anstalterna, exempelvis att tatuera in sitt ungdomsfängelsenummer. Tatueringsmaskiner av olika modeller tillverkades i anstalterna, och inte sällan tatuerades det på handryggar och andra synliga ställen på kroppen. Tatueringsmaskinen på bilden är tillverkad av en rakapparat.

 “Det var ett sorts synligt kännetecken att man tillhörde den där gruppen och att man inte var en svensson. En sorts avståndstagande till det där knegarlivet. Man vigde sitt liv åt brottsligheten. Det var ett speciellt sätt att leva, och då hörde det till att man hade tatueringar” har en tidigare intagen på Långholmen berättat i Annika Lamroths bok “Kåkfarare – Fängelselivet på Långholmen 1946-1975.

 Men det som kändes bra att göra i anstalten kunde bli ett stort problem i samband med frigivning, särskilt för den som ville börja om på nytt. Att få ett arbete som tidigare straffad kunde vara mycket svårt i sig, och ännu svårare med synliga tatueringar. Personer som fått arbete efter frigivning har också beskrivit hur man skämts för tatueringarna på arbetsplatsen. Under 1960-talet började provinsialläkare Bertil Wikström att hjälpa tidigare intagna att ta bort tatueringar. Wikström var förövrigt en av initiativtagarna till KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, som grundades år 1966. Även på Gävleanstalten kunde man i början av 1970-talet få hjälp med att ta bort synliga tatueringar inför frigivningen.