Runt förra sekelskiftet fanns inte det mjuka, blomsterprydda toalettpapper som vi kan finna i butikerna idag. Istället fanns det här ganska hårda och läskpappersliknande toalettpappret. Fångarna tilldelades tre vykortsstora ark per dag att använda med sunt förnuft.

Runt förra sekelskiftet satt fångarna isolerade dygnet runt. De fick inte prata med varandra eller ens knacka i väggen för att få kontakt. Den som blev påkommen fick disciplinstraff, till exempel mindre matportioner eller så tvingades hon eller han sova utan sängkläder. Trots detta utvecklades ett knackspråk besläktat med morsealfabetet, men det fanns också andra sätt att få kontakt…

När cellfängelset restaurerades i början av 2000-talet gjordes ett stort fynd under golvplankorna. Där hade hundratals små lappar och brev petats ner! Vissa brev är skrivna på sidor som rivits ur den religiösa uppbyggliga litteraturen som det var meningen att varje fånge skulle läsa, men många brev har också skrivits på det här hårda toalettpappret! Breven kunde smugglas med arbetsmaterial som användes i cellen, men också genom personen som hade ansvar för att tömma cellpottorna. Den som skrivit brevet gömde det i pottans lock. Pottömmaren ”råkade” sedan blanda ihop pottorna… Då mottagaren läst brevet var det bara att peta ner det mellan träplankorna i golvet. Vi har också hittat brev i fängelsets ventilationssystem. Nästa månads föremål kommer att handla mer ingående om dessa hemliga smugglade meddelanden.