Dessa förpackningar, som innehållit ADHD-läkemedlet Concerta, kommer från anstalten Norrtälje och är vårt senaste nyförvärv till samlingen! Undersökningar har visat att upp till en fjärdedel av alla intagna i fängelse har vuxen-ADHD och nästan hälften har haft det i barndomen. En fängelsevistelse kan i många fall förvärra symptomen. Därför gör Kriminalvården just nu en satsning som ska leda till en bättre behandling av intagna med ADHD. Syftet är att undersöka om behandling med Concerta kommer att få de intagna att må bättre och i förlängningen avstå från återfall i kriminalitet och missbruk. I anstalten Norrtälje finns en särskild avdelning för de intagna som deltar i projektet. Personalen som jobbar där är specialutbildad.
Projektet har vållat viss debatt då Concerta är narkotikaklassat. Det är i likhet med amfetamin centralstimulerande, men dosen är mycket låg och läkemedlet anses inte ha någon större så kallad ”missbrukspotential”. De intagna som är intresserade av att delta måste vara drogfria och gå med på regelbundna, övervakade urinprover. Det finns också ett krav på sysselsättning och psykosocial behandling under fängelsevistelsen. Inför frigivning planerar anstalten i samband med den intagnes ordinarie läkare hur behandlingen ska fortsätta efter muck. Projektet, som sker i samarbete med Stockholms läns landsting, bedrivs även vid anstalten Håga och pågår mellan åren 2006 – 2010.
Detta eleganta smyckeskrin i form av en flygel tillverkades på cellfängelset i Gävle under 1950-talet. Upphovsmannen var då i 25-årsåldern och var en av de första beväpnade postrånarna. Han var modemedveten, välklädd och intresserad av musik och litteratur och hjälpte ibland till med skrivarbeten på anstalten. En präst hjälpte honom att hitta ett bra arbete efter frigivning, men hans vidare öden är okända. Flygeln fungerar som speldosa med uppvridning på undersidan. Lyfter man på locket är insidan klädd i lila sammet med vita kantband.
Mannen gav flygeln till Elsie Holm som vid tiden arbetade som kanslist i fängelset.
Författaren Lillemor Östlin beskriver sitt första möte med anstalten Hinseberg år 1967 i sin självbiografi Hinsehäxan (2005):
Jag får ett nytt nattlinne och en liten hög med kläder, med allt från en strutig BH och ett par trosor till en underkjol i charmeuse, som är fin som en klänning. En riktig klänning får jag också. Den är av blått skötersketyg, mer som ett förkläde med rak modell och stora fickor.
Klänningen på bilden kommer från just Hinseberg och har dekorerats med broderier av sin forna ägare. Kanske tyckte hon att klänningen var tråkig och opersonlig? Under senare år har dock de kvinnliga fångarna i Sverige burit kläder som anpassats för män. Många fångar har ansett att plaggen är både oklädsamma och obekväma. Därför har Kriminalvården samarbetat med Beckmans Designhögskola som nu utvecklat en klädkollektion för kvinnor. Men det handlar inte bara om yta – kläderna måste också vara skapade så att det inte går att gömma saker i dem eller skada sig själv med dem. Vissa färger är också förbjudna. Mörkblått går inte att använda, då det finns risk för att fångarna blandas samman med den blåklädda personalen. De nya kläderna är gjorda av ekologisk bomull och kommer att sys upp av intagna på Hinseberg. Här kan Du titta på dem.
Här ser du exempel på vad maj månadens föremål – det hårda toalettpappret – kunde användas till. Just det här brevet är troligtvis skrivet någon gång under 1910-talet då cellfängelset var straffängelse för unga vanartiga pojkar. Det är inte bara skrivet på toalettpapper, utan också på utrivna boksidor som har straffängelsets stämpel. På museet har vi flera brev som verkar, av handstil och skrivsätt att döma, vara skrivna av samma person – troligtvis en pojke i tonåren. Här är ett utdrag från ett brev han skrivit till en medfånge:
”När vi har muckat så skall vi ge oss ut på sjön för man har det bra där men det kan vara lite jävligt ibland, men när man kommer i land så tar vi igen skolan min vän. Så du skall stanna här i Gävle till jag muckar den 18 juli min vän då skall vi åka båt till Hudiksvall och roa oss lite där ett par dar och sen far vi till Stockholm och är där ett par dar och super å knullar så fan ej skall känna igen oss min vän. Men prästen var in till mig idag när jag skriver det här bladet och han sa att jag skulle ta mig tillvara för de här onda farorna och då lovade jag att jag ej skulle bedra någon människa mer sen jag kom ut ur det här jävla hålet och så han att jag skulle läsa i bibeln och bli en troende människa men då så jag att det skall allt bli 7 torsdagar i veckan först innan jag blir religiös är det inte sant min vän eller hur tycker du om det.”
Runt förra sekelskiftet fanns inte det mjuka, blomsterprydda toalettpapper som vi kan finna i butikerna idag. Istället fanns det här ganska hårda och läskpappersliknande toalettpappret. Fångarna tilldelades tre vykortsstora ark per dag att använda med sunt förnuft.
Runt förra sekelskiftet satt fångarna isolerade dygnet runt. De fick inte prata med varandra eller ens knacka i väggen för att få kontakt. Den som blev påkommen fick disciplinstraff, till exempel mindre matportioner eller så tvingades hon eller han sova utan sängkläder. Trots detta utvecklades ett knackspråk besläktat med morsealfabetet, men det fanns också andra sätt att få kontakt…
När cellfängelset restaurerades i början av 2000-talet gjordes ett stort fynd under golvplankorna. Där hade hundratals små lappar och brev petats ner! Vissa brev är skrivna på sidor som rivits ur den religiösa uppbyggliga litteraturen som det var meningen att varje fånge skulle läsa, men många brev har också skrivits på det här hårda toalettpappret! Breven kunde smugglas med arbetsmaterial som användes i cellen, men också genom personen som hade ansvar för att tömma cellpottorna. Den som skrivit brevet gömde det i pottans lock. Pottömmaren ”råkade” sedan blanda ihop pottorna… Då mottagaren läst brevet var det bara att peta ner det mellan träplankorna i golvet. Vi har också hittat brev i fängelsets ventilationssystem. Nästa månads föremål kommer att handla mer ingående om dessa hemliga smugglade meddelanden.
Precis som utanför murarna är det förbjudet att inneha och använda narkotika under tiden i fängelse. Där gäller samma regler även för alkohol och läkemedel som inte förskrivits av läkare. Den som bryter mot reglerna kan bli polisanmäld och den villkorliga frigivningen kan senareläggas.
I våra samlingar finns många föremål som vittnar om att nöden är uppfinningarnas moder. Om den insmugglade pipan blivit beslagtagen kunde den driftiga göra sig en egen med hjälp av en hushållsrulle, folie och lite tejp. Den insmugglade narkotikan och alkoholen gömdes ofta i fängelsets gemensamma utrymmen för att ingen skulle framstå som skyldig om det upptäcktes. I början av 1980-talet avslöjades exempelvis mäsktillverkning* i ett piano som fanns i gamla Gävleanstalten.
I cellerna var ventilationsutrymmet ett populärt gömställe, men också sängarna under tiden de var gjorda av ihåliga stålrör. De som fick narkotikaklassad medicin av sköterskan kunde gömma den dagliga dosen under tungan. I stället för att svälja kunde han eller hon sedan gömma tabletterna i de ihåliga sängbenen. Efter ett par dagar hade man antingen sparat ihop till lite kapitalvaror i fängelsehandeln eller åtminstone till ett rus. I vår utställning Hotell Hamilton kan du se haschpipor gjorda av läskburkar, en pepparkvarn, saftflaskor samt en i fängelsets snickeri tillverkad polisbil av trä med extra långt ihåligt avgasrör samt ett hål i biltaket…
* Mäsken kunde förutom vatten och socker eller saft, innehålla frukt från kvällens efterrätt. För att starta jäsningen placerades det i en plastflaska bakom det varma elementet.
En dag i slutet av 1970-talet bestämde sig gummistövelns ägare för att rymma från anstalten Hinseberg med en medintagen. Båda hade varit med förr – de hade hunnit avtjäna flera fängelsestraff var sedan slutet av 1960-talet. Plötsligt dyker det rätta tillfället upp – i ett obevakat ögonblick klättrar de över stängslet, men i flykten åker ena gummistöveln av! Personalen hittar den och tar den till vara, då de misstänker att hon nog ändå skulle komma tillbaka så småningom. Mycket riktigt, när hon till slut kommer åter finner hon gummistöveln i sin cell, vitmålad och fylld av blommor!
Gummistöveln är märkt ”Tvätten”, vilket står för arbetsplatsen Tvätteriet på Hinseberg. Arbetet där skildras i Berit Hedebys bok I de fördömdas värld – rapport från kvinnofängelset (1982) som bygger på de dagboksanteckningar som hon författade under ett fängelsestraff, som bland annat avtjänades på Hinseberg. Hedeby var för aktiv dödshjälp och blev dömd till fängelse då hon hjälpt en svårt MS-sjuk man att avsluta sitt liv. Från Hinseberg skrev hon ett flertal personliga artiklar till Dagens Nyheter om sin fängelsevardag. Hon bröt därmed mot oskrivna kåklagar och blev därför en impopulär medfånge.
Anstalten Hinseberg ligger utanför Örebro och är sedan 1960 Sveriges största kvinnoanstalt med 91 slutna och 22 öppna platser.
Denna träskulptur föreställande två män som drar fingerkrok är tillverkad kring år 1970 av Henry F, som då var interneringsfånge i gamla Gävleanstalten. Skulpturen ser ut att vara inspirerad av Döderhultarn – skulptören Axel Petersson (1868-1925) som gjorde sig känd för sina grovt tillyxade karikatyrer och porträtt.
Under tiden som Henry avtjänade sitt straff, var Gävlefängelset en interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Internering innebar att fängelsestraffet inte var tidsbestämt, så strafftiden kunde bli väldigt lång. Vissa interneringsfångar i Gävle försökte därför göra sina celler mer personliga och hemtrevliga. Några hade fåglar som husdjur, och för att fåglarna inte skulle behöva sitta i sina burar hela dagarna fick de ibland flyga fritt i fängelsets mittskepp.
Under samma tidsperiod utkämpades en fångkamp i hela Sverige som fick mycket stöd även utanför murarna. Man kämpade för en mer human kriminalvård utan brevcensur och isoleringsstraff. Organisationer som Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) och Förenade Fångars centralorganisation (FFCO) bildades, men är idag upplösta. År 1974 tillkom en mer liberal kriminalvårdslag.
Du som besökt cellfängelset och vår utställning Hotell Hamilton har mötts av trädörrar, trägolv och jordfärger. I cellkorridorerna finns ljusschakt, omgärdade av smidda järnräcken. De var till för att vakterna skulle kunna ha uppsikt över varenda celldörr oavsett vilken våning de befann sig på i fängelset. Cellfängelsets nuvarande interiör är restaurerad till 1920-tal och säger inte mycket om hur det såg ut år 1986 då anstalten togs ur bruk!
På 1980-talet var ljusschakten sedan länge igenbyggda, trägolven täckta av linoleummattor och trädörrarna hade släta ytor tack vare påspikade, rödmålade masonitskivor. Gardinerna var blommiga och i de gemensamma utrymmena fanns soffor, fåtöljer, sällskapsspel och TV-apparater. Stora skillnader! Vad hände på vägen?
Kring det förra sekelskiftet började man inse att den rådande strafformen – vård i isolering – hade stora brister. Många fångar utvecklade psykiska problem kopplade till att de var fullkomligt avskärmade från både varandra och samhället utanför. På 1930-talet började man köpa in radiomottagare till våra anstalter. Då kunde de fångar som utmärkt sig för särskilt gott uppförande – Stjärnfångarna – få lyssna på vissa radioprogram som belöning. För den som är van vid friheten kan det vara svårt att förstå vilken stor betydelse radion har haft inne på fängelserna. Radio och TV är en viktig kontakt med verkligheten utanför murarna.
Då TV:n kom in på våra anstalter under 1960-talet blev många människor upprörda. Ska fångarna sitta och glo på TV hela dagarna och dessutom få mat bekostad av skattepengar – det är ju rena rama hotellet! Kanske är det därför fängelset på Hamiltongatan kallas just för Hotell Hamilton i folkmun?
Du som läst om november månads föremål känner till att cellfönstren var mycket små på 1800-talets fängelser. Fångarna fick inte titta ut – fönstren var enbart till för att ge arbetsbelysning.
På 1930-talet blev det dock ändring! Då hette justitieministern Karl Schlyter och han gjorde ett stort avtryck i den svenska kriminalvårdshistorien med sitt program ”Avfolka fängelserna!”. Schlyter ansåg att fängelsestraffet inte passade alla lagbrytare och såg därför till att institutionsvården byggdes ut. Det byggdes uppfostringsanstalter och ungdomsfängelser till ungdomarna, ”alkoholistanstalter” till alkoholisterna, samt sinnessjukhus och s k ”dårhus” till de psykiskt sjuka. Dessutom försvann bötesfångarna från landets alla fängelser. Schlyter bidrog också till att cellfönstren förstorades på många av landets cellfängelser. Dessa nya större fönster kallas ofta Schlyterfönster.
