Alla inlägg av Desiree Kjellberg

Anstaltstidningar II: ”Krumbukt”

Krumbukt

Förra månadens föremål handlade om anstaltstidningar på Gävleanstalten, bland annat Fångarnas forum som hade ambitionen att nå ut nationellt, både inom anstaltsväsendet och till samhället utanför. Fångarnas forum grundades 1969, och samma år tas ytterligare en tidning från insidan av murarna ut till samhället. Tidningen Krumbukt, gavs ut genom Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM, som grundades 1966.

Krumbukt började som en anstaltstidning och gjordes av en grupp intagna. Målgruppen var intagna och personal på den aktuella anstalten. När redaktionen senare muckade följde Krumbukt med från anstalten, och blev en tidskrift för kriminalpolitisk debatt. Nr 1 kom 1969. Tidningen vände sig I första hand till KRUMs medlemmar men även andra som var intresserade av kriminalvårdsfrågor. Dess syfte var att fungera som språkrör för dem som engagerade sig i den kriminalpolitiska debatten, vara ett debattforum för dem som “drabbats av den så kallade vården” och fungera som ett komplement till kåktidningarna. Den var tänkt att fungera som en spegel av dialogen som fördes mellan KRUMs medlemmar i frihet och i fängelse samt förmedla verkligheten innanför murarna. KRUM kom att upplösas år 1984.

KRUM var ett av flera s k R-förbund som grundades under 1960-talet, vid sidan av exempelvis RFHL (Då Riksförbundet för narkotika och läkemedelsberoende) och RSHM (Riksförbundet för social och mental hälsa). År 1970 lanserades en gemensam tidning för R-förbunden: Pockettidningen R, som lyfte R-förbundens frågor och fick ett mycket stort genomslag. Pockettidningen R finns fortfarande, drivs idag i privat regi och har fått flera utmärkelser för sitt arbete med att belysa samhällsutvecklingen utifrån utsatta människors perspektiv.

Anstaltstidningar: ”Fångarnas forum”

Från och med 1940-talet började det skapas ett växande antal “lokala” tidningar på kriminalvårdsanstalter runt om i landet. De gavs oftast ut i stencilform och förmedlades inom anstalterna. Många av dem har bara kommit ut med enstaka nummer, medan andra har haft en kontinuerlig utgivning. Hallbladet, som gavs ut på anstalten Hall var en av de första, och kanske den mest kända. Under 1960- och 70-talets fångkamp spreds den även utanför anstaltens murar.

Under efterkrigstiden hade de intagna också börjat bilda allt fler kamratföreningar på anstalterna. Med tiden började de kallas för förtroenderåd. Kriminalvården välkomnade utvecklingen och såg det som ett steg framåt inom den ökade demokratiseringen i samhället. Inte sällan var det personer inom förtroenderåden som fyllde anstaltstidningarna med innehåll. Tidningarna kunde innehålla aktuella frågor, debattartiklar, personliga reflektioner om livet som intagen och information om kommande händelser inom anstalten, men även hälsningar, serier, dikter och korsord.

På gamla Gävleanstalten, där Sveriges Fängelsemuseum idag bedriver sin verksamhet, har utgivningen av anstaltstidningar varit ojämn. År 1955, då anstalten nyligen blivit en interneringsanstalt för återfallsförbrytare, lanserades Celljournalen, som några av de intagna skapade på fritiden. I början av 1960-talet lanserades Hamiltonbladet och senare Murgrönan, som kom att ges ut med några enstaka nummer. Anstaltens dåvarande styresman Paul Samuelsson hade tidigare gästspelat som redaktör för Hallbladet och Långholmens anstaltstidning Cellstoff, och såg inför lanseringen av Hamiltonbladet fram emot “frisk debatt och stimulerande åsiktsutbyte”.

År 1969 gjordes en ny satsning på Gävleanstalten: tidningen Fångarnas forum, som hade ambitionen att nå ut nationellt. Det var den största satsningen i sin tid. Fångarnas forum var tänkt att tryckas i 2500 exemplar och ges ut med fyra nummer per år. Den skulle spridas inom anstalterna nationellt och även säljas utanför murarna. En cell i Gävleanstalten gjordes om till redaktion. Redaktören var intagen på Gävleanstalten och hade fått tillstånd av kriminalvårdsstyrelsen att arbeta med tidskriften under sin strafftid. Tanken med Fångarnas forum var att den skulle ge intagna i hela landet ett nytt språkrör. Idén hade kunnat realiseras tack vare donationer från personer som trodde på idén och på tidskriftens redaktör. Hur det gick för Fångarnas forum vet vi ännu inte, endast dess första nummer finns bevarat på museet. 

Verktyg – Fängelset i staden

Under större delen av de 139 år som gamla Gävleanstalten var i bruk var snickeriet den huvudsakliga arbetsplatsen för de intagna, och detta är ett av de verktyg som användes redan då anstalten var ett straffängelse för unga pojkar perioden 1913 – 1954.

Sedan blev anstalten en interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Då kom verktygen att användas på fler platser än i snickeriet.

I början av 1960-talet gjorde Fångvårdsstyrelsen en inspektion på gamla Gävleanstalten, och hade många synpunkter på ordningen. Man beskrev att cellerna var överbelamrade och svårvisiterade. I dem hittades idrottsutrustning, som skridskor och hockeyklubbor (man hade nyligen anlagt en liten rink på fängelsegården). Man hittade också levande djur (fåglar, akvarium) samt massor av verktyg. Fintandade handsågar, skruvmejslar av större modell, verktygs- och limtvingar (tillhörande snickeriet). Detta berodde på att många av de intagna gjorde hobbyarbeten, eller terapiarbete som det också kallades, i cellerna på fritiden. I museets samlingar finns många små träskulpturer från interneringstiden. Många av de anställda uppmuntrade dessa fritidsaktiviteter och bidrog med att förse anstalten med material, som spillbitar och näver.

Anstaltens styresman Paul Samuelsson kommenterade fritidsaktiviteterna i Gefle Dagblad år 1960:

Folk tycker kanske att det är förskräckligt att internerna kan ha det så bra på anstalterna med TV, idrottsklubbar, kurser av olika slag osv. Men allt detta finns för att man ska eliminera skadeverkningarna av det mest omfattande ingripande i den personliga friheten som finns i vårt samhället – inspärrandet i fängelse. Så långt det är möjligt – med hänsyn till säkerhets- och ordningskrav – försöker vi alltså göra livet på anstalten likt livet i frihet.

 

Utsikt från cellfönster – Fängelset i staden

Vi fortsätter att undersöka gamla Gävleanstalten, Hotell Hamiltons, moderna historia. På 1980-talet var ett “fängelse i staden” inget ovanligt. Fortfarande användes många av de drygt fyrtio cellfängelser som byggdes under 1800-talets andra hälft. Utöver Gävle också i Hudiksvall, Falun, Härnösand, Mariestad, Göteborg, Västerås och Uppsala, för att nämna några. Idag har alla tagits ur bruk, bortsett från anstalterna i Kalmar och Haparanda.

Runt de gamla cellfängelserna har staden hunnit växa och de har hamnat i allt mer centrala lägen i städerna. Detta foto, taget från en av cellerna på Hotell Hamilton illustrerar det tydligt. Denna cell har också ett extra stort fönster, som en gång i tiden förstorades för att underlätta för fångar som led av cellskräck. Genom fönstret ser vi flerfamiljshusen som byggdes på Hamiltongatan under 1950-talet.

Att cellfängelserna tagits ur bruk har flera skäl, de är ålderdomliga och har inte haft vår tids krav på tillgänglighet och säkerhet. Det är också kostsamt att driva många mindre enheter, vilket denna kategori av anstalter hade kommit att bli. I samband med 1974 kriminalvårdslag planerades en nybyggnation av flera nya lokalanstalter, avsedda att ”ersätta föråldrade eller olämpliga anstalter”. Redan då finns planer på att stänga Hotell Hamilton och bygga en modern lokalanstalt i Gävle.

I samband med planerna om nedläggning av Hotell Hamilton intervjuar Arbetarbladet en man som bodde högst upp i bostadshuset på Hamiltongatan 18. Hans utsikt från balkongen vette rakt in mot rastgården.

Pojkarna på anstalten ska ju också vara någonstans, och jag har då aldrig hört någon av dem som bor här i kvarteret klaga över några störningar, så för den delen kan de gott få vara kvar i stan.

TANDKRÄM – FÄNGELSET I STADEN

 

I projektet “Fängelset i staden”, där vi undersöker gamla Gävleanstaltens moderna historia, har tandkräm varit ett inslag i flera av de minnen som vi har samlat in. En tidigare bildlärare har berättat att en av deltagarna i en konstcirkel som han ledde på anstalten under 60-talet använde tandkräm i brist på vit färg. En fd kriminalvårdare har berättat att han vid ett tillfälle kände en stark doft av tandkräm i en av cellkorridorerna. När han undersökte saken närmare upptäckte han att ett av de vitmålade gallren i korridorens ena fönster var avsågat. Då märkena efter sågningen hade maskerats med tandkräm syntes det inte vid en första anblick, men doften avslöjade vad som skett. Andra har berättat att tandkräm kunde användas som häftmassa, av de som ville sätta upp bilder och planscher i cellerna.

Sveriges Fängelsemuseum bedriver verksamhet i gamla Gävleanstalten, som stängde sommaren 1986. Den enda cell som bevarats med 1986 års utseende är cell 40, “Stickans” cell på b-botten. Sedan vi har fått ta del av dessa berättelser syntes de plötsligt tydligt – tandkrämsfläckarna på tapeterna som visar var bilder tidigare varit uppsatta.

Tapet – FÄNGELSET I STADEN

 

Idag är gamla fängelset Hotell Hamilton, där vi bedriver vår verksamhet, återställt till ett ursprungligt utseende med plankgolv och putsade väggar. Men innan år 1986, de sista decennierna som anstalten var i bruk, såg den mycket annorlunda ut. Bland annat hade man börjat tapetsera i cellerna, som tidigare var putsade eller målade med kalkfärg.

Under de sista decennierna renoverades cellerna med jämna mellanrum. ”Cellerna rustades vartefter. Det var alltid någon fånge som var kunnig, och som hjälpte till och målade och tapetserade”, berättar en tidigare vårdare.

I samband med den omfattande renoveringen av Hotell Hamilton 2001-2003 togs några tapetrester till vara. Som dessa röda med noter, de fanns även i grönt. Andra tapeter var mer stramt rödrutiga. Den mest förekommande modellen av de som tagits tillvara är en ljusblå tapet som användes under de sista åren som anstalten var i bruk, samt en ljusgrön med vit stänkmålning som bevarats i cellerna 40 och 41 i museets basutställning “Hotell Hamilton 2.0”.

Visitationspatrullen – Fängelset i staden

Under 1960-talets gång ökar användningen av narkotika kraftigt, både i Sverige och internationellt. Med tiden rapporterar allt fler anstalter förekomst av narkotika. Flera av dem som minns verksamheten på gamla Gävleanstalten har berättat att förekomst av narkotika upptäcktes där i början av 1970-talet, och om hur detta kom att förändra tillvaron i anstalten. Det blev svårare att upprätthålla den öppenhet som varit en viktig utvecklingslinje i verksamheten, och det skapade oro på avdelningarna.

Under 1970-talets gång tog Kriminalvården olika initiativ för att på olika sätt hantera situationen. Behandlingsteam inrättades på ett antal häkten, personal fick utbildning om hur man upptäcker förekomst av narkotika. I 1974 års kriminalvårdslag finns flera paragrafer med åtgärder riktade mot narkotikasituationen. Med tiden inrättar allt fler anstalter så kallade motivationsavdelningar för personer som ville bli fria från missbruk, och Minnesotamodellen (tolvstegsbehandlingen) som bygger på Anonyma Alkoholisters metod, börjar användas inom Kriminalvården. 

År 1973 inrättas den första visitationspatrullen, en särskild grupp vårdare med uppgift att oanmälda göra noggrann kontroll av intagnas bostadsrum för att spåra och avlägsna otillåtna föremål och preparat. ”Månadens föremål” är ett tygmärke med Visitationspatrullens dåvarande logo, insamlad av museets grundare Birger Lindroos. Tygmärket satt fastsytt på de tjänstedräkter som patrullen bar. Under det tidiga 1980-talet ökade visitationspatrullernas verksamhet markant, sannolikt till följd av personalutbildningarna. Under 1980-talet kom de till gamla Gävleanstalten vid ett flertal tillfällen. Det gamla cellfängelset byggdes för isoleringsstraff, och det var initialt förbjudet att ens titta ut genom sitt cellfönster. I modern tid möjliggjorde både den ålderdomliga byggnaden och det centrala läget i staden insmuggling. Cellfönstren gick att öppna, inkast över den jämförelsevis låga muren (utan skalskydd) var ingen konst. Kontrollerna ökade åren innan stängning och att de öppningsbara fönstren som fanns på bottenvåningen skruvades slutligen igen.

 

Gävleanstaltens första färg-TV – Fängelset i staden

TV’n kan ses som symbol för kriminalvårdens utveckling under efterkrigstiden, ett hjälpmedel för att minimera anstaltsvistelsens skadeverkningar och som en portal till verkligheten utanför murarna. TV’n har sedan den infördes i anstalter också används som en symbol i kritik mot kriminalvården – “Om man begår brott får man gratis mat, sovplats och TV på rummet.”.

Hur hamnade då TV’n bakom murarna?

1960-talet präglades av en växande kriminalvårdsdebatt. Journalister, jurister och en allt mer engagerad allmänhet ställer frågan: Hur ska du kunna återanpassas till ett samhälle som du är helt avskiljd ifrån? Samtida forskningsresultat visade att fängelsevistelser enbart medförde skador.

I Gefle Dagblad 1/12 1960 intervjuas anstaltens nytillträdda styresman Paul Samuelsson:

Vi satsar på att den som tas in här skall ut tillbaka till samhället som en lojal medborgare. Och vi frågar oss: vad kan vi göra för att han ska klara sig i frihet? Folk tycker kanske att det är förskräckligt att internerna kan ha det så bra på anstalterna med TV, idrottsklubbar, kurser av olika slag osv. Men allt detta finns för att man skall eliminera skadeverkningarna av det mest omfattande ingripande i den personliga friheten som finns i vårt samhälle – inspärrandet i fängelse. Så långt det är möjligt – med hänsyn till säkerhets- och ordningskrav försöker vi alltså att göra livet på anstalten likt livet i frihet. /…/ Kontakterna utåt är mycket viktiga. Allt som kan spränga gränserna mellan internerna och folk utanför är viktigt och måste uppmuntras.

Claes började arbeta som fritidsassistent på anstalten Gävle i början av 1960-talet, och berättar att det då fanns en TV som satt på väggkonsoler mot fönsteränden i cellkorridoren på B-botten, dvs i den korridor där vi idag har utställningen “Hotell Hamilton 2.0”. När det var dags att se på TV tog man ut sin stol från cellen.

Som fritidsassistent granskade jag programutbudet och tillsammans med förtroenderådet fastställdes ett par program per vecka som skulle anges i en veckoplanering av aktiviteter. Aktivitetsplaneringen anslogs alltid på tavlan på B-plan. Programmen kunde vara naturprogram och ”snälla” samhällsprogram, inte så kallade kriminalfilmer.

Biljardboll – Fängelset i staden

I projektet “Fängelset i staden” har vi intervjuat personer som minns gamla Gävleanstalten, och det har lett till att vi har fått se flera föremål i museets samlingar i ett nytt ljus. Bland dem sex stycken biljardbollar från gamla Gävleanstalten, som länge fört en stilla tillvaro i magasinet.

Intagna på “Hotell Hamilton”, som fängelset kallades, samlade ihop pengar och köpte tillsammans ett biljardbord under 1970-talet. Det ska under en period ha stått på B-botten (vån 2), i cellkorridoren, samt i samlingssalen på C-botten (vån 3). Många av de fd intagna och personal som delat med sig av sina minnen av anstalten nämner biljardbordet som en viktig samlingsplats där man möttes och spelade för att få tiden att gå på lediga stunder. “Vi lirade vi ju mycket fotboll, och spelade väldigt mycket biljard, och pingis på c-botten.”, berättar en fd vårdare. “Fångarna var ju väldigt kreativa, de ville ha biljardturnering och de ville ha pingisturnering och fanns det personer som var drivande och ville skapa aktiviteter var det bara att haka på och vara med.”, berättar en annan fd vårdare. “Det gick att ordna det mesta, om man kom med förslag. Intagna hade ju “tjyvmöten” och sen hade man stormöten med personalen.”, berättar en fd intagen.

När anstalten stängde 1986 såldes biljardbordet, trots stora protester. “Kommer ihåg att det var bråk om att man inte fick ta med biljardbordet härifrån till nya, det var mycket prat om det. Många tyckte det var trevligare att sitta här, man saknade gamla Hamilton, det var något man pratade om – iallafall i början.”

Gamla häktet – Fängelset i staden

Denna gång är ”månadens föremål” en byggnadsmiljö. Den lokal som syns på bilden ligger en trappa upp i gamla Gävleanstalten. Där finns nu utställningen “Fängelset i staden”, en tillfällig utställning som handlar om gamla Gävleanstaltens moderna historia.

Gävleanstalten var ursprungligen formad som ett T, med en kort administrationsdel som vetter mot Hamiltongatan och en mot denna tvärställd, lång länga med celler.  År 1885 byggdes fängelset ut, då tillkom den cellflygel som vetter mot Gavleån. I denna del av byggnaden ligger denna lokal, som syns på bilden.

Fram till dess att nuvarande häktet i Polishuset i centrala Gävle byggdes år 1970-71, låg stadens häkte i den här delen av gamla Gävleanstalten. Längs sidorna av denna lokal låg häktesceller. En person som satt häktad vid ett flertal tillfällen under 1960-talet berättar: “Där satt man ju bara inlåst hela dagen, och så fick man gå ut en timme på bakgården. Det fanns ingen gemensamhet med de andra, men ibland kunde man få sitta ihop om det var lite plats. Men personalen var vänlig och sådär,

 man lärde ju känna dem efter ett tag, så det var inga märkvärdigheter.”

När häktet flyttade härifrån kom lokalerna att bland annat användas som gym. En person som var intagen här på 1980-talet berättar: “Där vi sitter nu hade de bastu på den tiden och här utanför var det gym med hantlar och skivstänger i rummet bredvid.”

Under de 139 år som denna byggnad användes som kriminalvårdsanstalt kom verksamheten att utvecklas och förändras på många olika sätt. För att möta ny lagstiftning, nya verksamhetsideal och nya behov förändrades den många gånger. Nya lager tillkom med jämna mellanrum. Idag är byggnaden återställd till ett ursprungligt utseende, med trägolv och putsade väggar. Linoleumgolven är borta och inte mycket syns av de grälla färger som klädde väggar och dörrar innan 1986.