Även personalbilder har en historia. Under 1900-talets första decennier var det vanligt att göra illustrerade porträttkollage. I våra samlingar har vi porträttkollage från såväl enskilda fängelser som större fångvårdsenheter. Vanliga inslag, utöver porträttbilderna och text, är miljöbilder på det aktuella fängelset och dess omgivningar. De dekorativa illustrationerna anspelar ofta på fångvårdens symboler.

Här kan vi se fångvårdens dåvarande uppdelning i centralfängelser, rannsakningsfängelset, straffängelser, kronohäkten, tvångsarbetsanstalter samt den enda, och vid sin tid ökända, uppfostringsanstalten Bona för det yngre klientelet. Porträtten är omgivna av en illustrerad törnekrans, som kom att bli en viktig symbol i fångvårdens emblem. En religiöst laddad symbol var självklar då det var fängelseprästen som stod för vården i 1910-talets fångvård.

Mellan år 1864-1877 tillverkade fångar ungefär 30 000 oljefoder till försvaret. Dosorna, som i regel är ca 3 cm höga, innehöll vapenfett och tillverkades på fri hand vilket gör att alla har ett unikt utseende.

När vi försökte hitta mer information om dosorna fick vi jackpot i Digitalt Museum! Armémuseum i Stockholm har förstås ett antal oljefoder i sina samlingar, och ett av dem fick oss att reagera lite extra då det var fäst ett meddelande på den skrivet just år 1877:

Modell till Oljefoder att tjena till efterrättelse vid denna dag afslutad leverans af 30.000 st Oljefoder av tenn. Stockholm 4 okt 1877.

Meddelandet är undertecknat av en tygmästare som arbetade under Kungliga arméförvaltningen, som således beställt tillverkningen av dosorna från ett eller flera fängelser. Oljefoder av denna typ florerar ofta på loppisar och auktionssajter tack vare att de numera är populära att använda som saltkar. Länk till Armémuseums modellexemplar av oljefoder M/1864

År 2011 samlade vi in några böcker som tagits i beslag vid Kronobergshäktet i Stockholm. Personalen granskar inkommande böcker, då de med jämna mellanrum används för insmuggling. I just den här boken har personalen upptäckt att någon har gömt heroin i ryggen.

Vissa regler och begränsningar i anstalt och häkte kan tyckas överdrivna, till exempel att det av och till har varit begränsningar i hur många böcker en intagen eller häktad kan få ha i sitt bostadsrum, att personalen kan granska inkommande post och att det kan vara förbjudet med krukväxter, icke genomskinliga pennor eller inramade bilder. Men ofta har begränsningarna uppkommit på grund av att något som tillåtits har använts av vissa för att gömma vapen, kontanter, telefoner och droger.

Den här, idag ganska illa åtgångna trädetaljen, har en gång i tiden suttit högst upp på spiraltrappan i cellfängelset här i Gävle. För omkring trettio år sedan bröts den loss av en intagen för att användas som frisbee på avdelningen…  Den ställdes undan av kriminalvårdaren Sture Swing, som sedan tog med sig den hem som ett minne när anstalten togs ur bruk år 1986. Vid en garagerensning nästan tjugo år senare hittade han den och beslöt sig då för att skänka den till museet.

Vi har fler föremål i våra samlingar som använts till annat än vad de ursprungligen var avsedda för, och inte sällan är de kopplade till överträdelser av olika slag. Till exempel det stora prydnadsfartyget som användes som knarkgömma, rakapparaterna som gjordes om till tatueringsmaskiner, tändsticksasken som dolde en avlyssnings-apparat och alla tandborstar som filats till vassa stickvapen.

När gamla Gävleanstalten byggdes ut med en extra flygel 1885 inrättades en korridor med straffceller i dess källare. Där fanns bland annat en madrasserad ”dårcell”. Efter år 1986, då anstalten togs ur bruk, stod byggnaden tom i många år och förföll. Källaren fylldes av vatten och skadades svårt. Den är ännu inte restaurerad och därför inte öppen för allmänheten.

År 2006 blev museichef Katarina Kallings kontaktad av en person som arbetade på loppmarknaden i gamla Spikfabriken, Valbo. Han hade hittat en nyckel som sades tillhöra gamla Gävleanstalten, men den var större och hade ett annorlunda ax jämfört med våra ordinarie cellnycklar. De gick då ner till straffcellerna i källaren istället, och Katarina testade nyckeln i dörren till den madrasserade dårcellen… Bingo! Nyckeln inköptes och är den enda i sitt slag i våra samlingar.

På Sveriges Fängelsemuseum arbetar vi ständigt med kriminalvårdens historia. Samtidigt har vi också en egen historia att förvalta! I likhet med många andra arbetshistoriska museer lades grunden till museet av en anställd – Birger Lindroos – som under sitt yrkesverksamma liv inom Kriminalvården intresserade sig för dess historia och med hjälp av likasinnade började samla föremål. I Slottshäktet, som vid tiden inhyste Kriminalvårdens regionkontor, fick han från och med 1978 möjlighet att visa upp sina samlingar för allmänheten. Föremålen var utplacerade efter tema på enkla furuhyllor och kompletterades av maskinskrivna gula lappar med information.

När Birger hade visningar kunde han bära den här kavajen, en arbetsledarkavaj med namnbricka, modell 1974. I kavajens fickor låg en bunt av hans tummade, handskrivna manus som han använt vid visningar och föredrag, samt block med gula entrébiljetter till hans utställning i Slottshäktet och röda biljetter som användes när han höll visningar i det vid tiden öde cellfängelset där vi idag har utställningen ”Hotell Hamilton”. Denna månad är det tio år sedan Birger gick bort.

Vi hade inga uppgifter om när den här nummerförteckningen användes, och försökte därför att leta upp de namngivna sjukvårdarna Larsson och Wang i personalmatriklarna – utan resultat. Den starkaste tidsmarkören är begreppet ”centralfängelse” som ersattes av ”fångvårdsanstalt” år 1947. Begreppet ”sinnesjukhus”, som används i förteckningen, började användas allmänt år 1929. Vi börjar således att ringa in 1930-, eller möjligtvis tidigt 1940-tal – vilket också bekräftas av förteckningens material, layout och typsnitt.

Nummerförteckningen illustrerar väl hur mycket ett större fängelse rymmer! Likt ett litet samhälle innehåller det olika arbetsplatser, sjukvård, kök och boende. Vi får också en bra överblick över vilka slags yrken de intagna ägnade sig åt under sina straff vid den här tiden – skrädderi, skomakeri, snickeri, tryckeri och bokbinderi.

Dessa beslag har gjorts vid den nu nedlagda anstalten Mariestad för drygt 30 år sedan. På bilden ser du allt från ornamenterade haschpipor till enklare varianter av lera och den allra enklaste som tillverkats av en hushållsrulle och lite tejp. Utöver piporna finns också ”haschgaller” och en våg med på ett hörn, som använts för att väga knark i samband med försäljning.

Personalen har hittat dessa föremål när de visiterat bostadsrum och allmänna utrymmen i anstalten. År 1982 monterade en anställd beslagen på en gulmålad skiva. Vi har ytterligare en gul skiva där samme person har monterat handgjorda vapen. Kanske användes skivorna i utbildningssyfte för nyanställda, som kuriosa eller kanske lite av båda.

År 1913 blev gamla Gävleanstalten ”Straffängelse” för i huvudsak unga manliga förbrytare. Pojkarna som hamnade här var mellan 15 och 21 år, och många av dem hade lite eller ingen utbildning i ryggen. Detta leder till att Gävle blir ett av landets första länsfängelser som anställer en folkskollärare.

I våra samlingar finns föremål bevarade som har använts i undervisningen i kemi, fysik och biologi vid gamla Gävleanstalten – fängelset som idag är museum. På bilden ser du en handmålad anatomisk modell av ett öga.Till samlingen hör också en hjärna, ett öra, lungor, en frisk respektive sjuk lever, med mera. Dessa modeller tillverkades av Norstedts under första halvan av 1900-talet.

Författaren har ofta varit en man som har levt på marginalen. Men också personer som har varit väl etablerade i samhället finns representerade, tex. journalisterna Barbro Alving, Berit Hedeby och Peter Bratt som av olika skäl har avtjänat fängelsestraff.

Genren är stor än idag – i biblioteken och i handeln hittar vi Liam Norberg, Annika Östberg och många fler. Men dess storhetstid var kanske ändå 1960- och 70-talen. Då gav många institutionsvana män, till exempel Lasse Strömstedt, Janne Bergquist, Jalmar Tornklint, Lasse Carlsson och Inge Ihsgren, ut självbiografiskt präglade romaner, samhällskritiska reportage-böcker och andra slags ögonvittnesskildringar. Vanliga ingredienser i berättelserna är frihet med amfetamin, paranoia, förfalskade checkar och kärlek kontra strafftid med tristess, brist på vård och höga murar. En annan gemensam nämnare är den rika floran av slangord. Vet du inte vad en ”knäböjarlapp” eller ”peken” innebär blir du snart varse.

Kvinnor i motsvarande situation finns representerade i några enstaka reportageböcker och antologier, men de berättade oftast under pseudonym. Kanske för att en manlig ”rövare” hade högre status än en kvinnlig? Birgitta Stenbergs ”Rapport” från 1969 handlar visserligen om hennes tid som narkoman i Stockholm, men hon var framförallt en etablerad författare och hamnade inte heller i fängelse. Först under 2000-talet kommer ”grabbgängets” generations-kamrater Lillemor Östlin och Birgitta Andersson ut med sina självbiografier, under egna namn.

Med undantag från några generaldirektörer samt en eller annan kriminalvårdschef finns det knappt några ögonvittnesskildringar från personer som har arbetat i anstalt.