Kategoriarkiv: Månadens Föremål

Beslagtaget rökverk

Precis som utanför murarna är det förbjudet att inneha och använda narkotika under tiden i fängelse. Där gäller samma regler även för alkohol och läkemedel som inte förskrivits av läkare. Den som bryter mot reglerna kan bli polisanmäld och den villkorliga frigivningen kan senareläggas.

I våra samlingar finns många föremål som vittnar om att nöden är uppfinningarnas moder. Om den insmugglade pipan blivit beslagtagen kunde den driftiga göra sig en egen med hjälp av en hushållsrulle, folie och lite tejp. Den insmugglade narkotikan och alkoholen gömdes ofta i fängelsets gemensamma utrymmen för att ingen skulle framstå som skyldig om det upptäcktes. I början av 1980-talet avslöjades exempelvis mäsktillverkning* i ett piano som fanns i gamla Gävleanstalten.

I cellerna var ventilationsutrymmet ett populärt gömställe, men också sängarna under tiden de var gjorda av ihåliga stålrör. De som fick narkotikaklassad medicin av sköterskan kunde gömma den dagliga dosen under tungan. I stället för att svälja kunde han eller hon sedan gömma tabletterna i de ihåliga sängbenen. Efter ett par dagar hade man antingen sparat ihop till lite kapitalvaror i fängelsehandeln eller åtminstone till ett rus. I vår utställning Hotell Hamilton kan du se haschpipor gjorda av läskburkar, en pepparkvarn, saftflaskor samt en i fängelsets snickeri tillverkad polisbil av trä med extra långt ihåligt avgasrör samt ett hål i biltaket…

* Mäsken kunde förutom vatten och socker eller saft, innehålla frukt från kvällens efterrätt. För att starta jäsningen placerades det i en plastflaska bakom det varma elementet.

Gummistövel

En dag i slutet av 1970-talet bestämde sig gummistövelns ägare för att rymma från anstalten Hinseberg med en medintagen. Båda hade varit med förr – de hade hunnit avtjäna flera fängelsestraff var sedan slutet av 1960-talet. Plötsligt dyker det rätta tillfället upp – i ett obevakat ögonblick klättrar de över stängslet, men i flykten åker ena gummistöveln av! Personalen hittar den och tar den till vara, då de misstänker att hon nog ändå skulle komma tillbaka så småningom. Mycket riktigt, när hon till slut kommer åter finner hon gummistöveln i sin cell, vitmålad och fylld av blommor!

Gummistöveln är märkt ”Tvätten”, vilket står för arbetsplatsen Tvätteriet på Hinseberg. Arbetet där skildras i Berit Hedebys bok I de fördömdas värld – rapport från kvinnofängelset (1982) som bygger på de dagboksanteckningar som hon författade under ett fängelsestraff, som bland annat avtjänades på Hinseberg. Hedeby var för aktiv dödshjälp och blev dömd till fängelse då hon hjälpt en svårt MS-sjuk man att avsluta sitt liv. Från Hinseberg skrev hon ett flertal personliga artiklar till Dagens Nyheter om sin fängelsevardag. Hon bröt därmed mot oskrivna kåklagar och blev därför en impopulär medfånge.

Anstalten Hinseberg ligger utanför Örebro och är sedan 1960 Sveriges största kvinnoanstalt med 91 slutna och 22 öppna platser.

Radio

Du som besökt cellfängelset och vår utställning Hotell Hamilton har mötts av trädörrar, trägolv och jordfärger. I cellkorridorerna finns ljusschakt, omgärdade av smidda järnräcken. De var till för att vakterna skulle kunna ha uppsikt över varenda celldörr oavsett vilken våning de befann sig på i fängelset. Cellfängelsets nuvarande interiör är restaurerad till 1920-tal och säger inte mycket om hur det såg ut år 1986 då anstalten togs ur bruk!

På 1980-talet var ljusschakten sedan länge igenbyggda, trägolven täckta av linoleummattor och trädörrarna hade släta ytor tack vare påspikade, rödmålade masonitskivor. Gardinerna var blommiga och i de gemensamma utrymmena fanns soffor, fåtöljer, sällskapsspel och TV-apparater. Stora skillnader! Vad hände på vägen?

Kring det förra sekelskiftet började man inse att den rådande strafformen – vård i isolering – hade stora brister. Många fångar utvecklade psykiska problem kopplade till att de var fullkomligt avskärmade från både varandra och samhället utanför. På 1930-talet började man köpa in radiomottagare till våra anstalter. Då kunde de fångar som utmärkt sig för särskilt gott uppförande – Stjärnfångarna – få lyssna på vissa radioprogram som belöning. För den som är van vid friheten kan det vara svårt att förstå vilken stor betydelse radion har haft inne på fängelserna. Radio och TV är en viktig kontakt med verkligheten utanför murarna.

Då TV:n kom in på våra anstalter under 1960-talet blev många människor upprörda. Ska fångarna sitta och glo på TV hela dagarna och dessutom få mat bekostad av skattepengar – det är ju rena rama hotellet! Kanske är det därför fängelset på Hamiltongatan kallas just för Hotell Hamilton i folkmun?

Cellfönster

Du som läst om november månads föremål känner till att cellfönstren var mycket små på 1800-talets fängelser. Fångarna fick inte titta ut – fönstren var enbart till för att ge arbetsbelysning.

 

På 1930-talet blev det dock ändring! Då hette justitieministern Karl Schlyter och han gjorde ett stort avtryck i den svenska kriminalvårdshistorien med sitt program ”Avfolka fängelserna!”. Schlyter ansåg att fängelsestraffet inte passade alla lagbrytare och såg därför till att institutionsvården byggdes ut. Det byggdes uppfostringsanstalter och ungdomsfängelser till ungdomarna, ”alkoholistanstalter” till alkoholisterna, samt sinnessjukhus och s k ”dårhus” till de psykiskt sjuka. Dessutom försvann bötesfångarna från landets alla fängelser. Schlyter bidrog också till att cellfönstren förstorades på många av landets cellfängelser. Dessa nya större fönster kallas ofta Schlyterfönster.

Kondensavrinningskärl

 

År 1847, då cellfängelset i Gävle stod färdigbyggt, var cellfönstren bara hälften så stora som de är idag. Fönstret var enbart till för att ge belysning och det var förbjudet att titta ut. Fångarna var tvungna att städa sina celler ordentligt, men de fick aldrig röra fönsternischerna. De tvingades låta dammet ligga kvar för att vakterna lätt skulle kunna avslöja om de sträckt sig upp för att försöka titta ut.

 

 

 

Trots att ett modernt värmesystem snirklade sig under cellgolven i fängelset kunde det bli riktigt kallt, ruggigt och fuktigt. Kondensen ledde till att vatten droppade från cellfönstren! Därför hade man kanaler i fönsternischen som ledde vattnet till den typ av kondensavrinningskärl som du ser på bilden. Kondensavrinningskärlet – eller koppen som den också kallades – hängde på en krok under cellfönstret. I de ordningsregler som satt uppspikade på samtliga celldörrar, kan man utläsa att koppen regelbundet skulle tömmas i cellens potta.