Kategoriarkiv: Månadens Föremål

Gamla Gävleanstalten 1978 – Fängelset i staden

År 2016 har det gått 30 år sedan gamla Gävleanstalten togs ur bruk. Detta kommer vi att uppmärksamma på olika sätt inom projektet ”Fängelset i staden”.

”Månadens föremål” under 2016 kommer att ha en koppling till gamla Gävleanstalten och dess moderna historia, dvs 1960-, 70- och 80-tal. Vi inleder med ett foto från hösten 1978, taget av museets grundare Birger Lindroos. Några år dessförinnan hade en ny kriminalvårdslag trätt i kraft. Gamla Gävleanstalten, som tidigare ingått i den sk interneringsräjongen, blev med detta en sk lokalanstalt. Lokalanstalterna var, som namnet antyder, mindre och stadsnära. Tanken var att personer med kortare strafftid skulle få möjlighet att avtjäna tiden så nära sin hemstad som möjligt, bland annat för att underlätta kontakten med anhöriga, arbetsförmedlingen och andra instanser i samhället, i återfallsförebyggande syfte. Det byggdes en rad nya lokalanstalter under 80-talet, däribland den nuvarande anstalten Gävle, som ersatte den gamla sommaren 1986.
Idag huserar Kulturhuset Gävle och Sveriges Fängelsemuseum i byggnaden. Tittar man på bilden är byggnaden sig ganska lik efter 38 år. Men år 1978 var den sandfärgad med vita detaljer, idag är den jämngul. De frodiga buskarna på gården finns inte kvar, inte heller stängslet som markerar ingången från porten i muren till huvudingången där inskrivningen låg.

Paviljong, anstalten Roxtuna

”Månadens föremål” blir denna månad ett fotografi (fotograf okänd). Det föreställer en bostadspaviljong på anstalten Roxtuna. Anstalten öppnade 1955 och kom att bli internationellt känd för sin moderna behandlingsinriktning för ”ungdomsfängelseelever med psykiska särdrag”. Där anställdes läkare och psykologer, och eleverna fick bo i hemlika, små paviljonger enligt ”den lilla gruppens princip”.

Roxtuna ligger naturskönt, en bit utanför Linköping invid sjön Roxen. Bostadspaviljongerna har en utpräglad 1950-talsstil, invändigt finns fiskbensparkett och öppna spisar i samlingsutrymmena. På området fanns bilverkstad, trädgårdsverksamhet, snickeri och mekanisk verkstad samt idrottshall och musikrum. Personalen bodde i personalbostäder på anstaltsområdet. De intagna pojkarna skulle få vård i hemlika förhållanden, och aktiveras med fritidsaktiviteter och arbetsträning inom moderna yrken för att förbereda inför livet efter straffet. Den vårdinriktade, delvis öppna pionjäranstalten stod i stark kontrast till de cellfängelser från 1800-talet som i huvudsak användes vid denna tid.

Vid samma tid börjar narkotikamissbruket sakta öka i Sverige. Under 1960-talets gång börjar Kriminalvården märka av utvecklingen – allt fler intagna använder narkotika. Roxtuna fick tidigt en särställning med sin höga vårdkompetens, och kom att bli inriktade mot personer med narkotikamissbruk.

Roxtuna togs ur bruk 2007 och sedan dess har lokalerna förfallit efter att ha stått ouppvärmda. En för landet unik anstaltsmiljö tycks vara bortom räddning och kommer enligt lokala medier att rivas för att ge plats åt bostäder.

Kedja från avrättningsplatsen i Rengsjö

Den 10e maj år 1832 fick en bonde från Österböle i Rengsjö socken delta i sin sista gudstjänst i Rengsjö kyrka. Efter gudstjänsten föll skarprättarbilan över hans hals vid avrättningsplatsen på sockenrån mellan Rengsjö och Bollnäs.

Bonden från Österböle hade i juli år 1831 slagit ihjäl kolaren Jonas Persson från Njupa. För dådet fälldes han för dråp med döden som straff. Tiden i fångenskap innan dess att avrättningen skulle äga rum fick han tillbringa i slottshäktet, där vi idag har utställningen ”Androm till skräck och varnagel”. En dryg vecka före avrättningen fördes han tillbaka till Rengsjö med beväpnad eskort.

Efter det att bonden blivit avrättad jordfästes hans kropp i ovigd jord i anslutning till avrättningsplatsen och där låg han kvar till år 2014 när Länsmuseet Gävleborg gjorde en utgrävning av platsen. I graven fanns kvarlevorna av bonden, rester av hans kläder och spikar från kistan. Precis i anslutning till graven låg den här kedjan.
Exakt vad kedjan har varit till vet vi inte säkert, men den kan ha tillhört ett arm- eller fotfängsel.

Vid utgrävningen dokumenterades fynden och de kvarlevor som fanns efter bonden återbegravdes i en ny kista på kyrkogården i Rengsjö i vigd jord. De övriga föremål som fanns i graven finns nu hos oss.

Avrättningsplatsen i Rengsjö är en av de avrättningsplatser som ingår i det projekt som just nu pågår här på Sveriges Fängelsemuseum om avrättningsplatser i Gävleborgs län.
För den som vill läsa mer om utgrävningen finns rapporten från Länsmuseet Gävleborg här:

http://www.lansmuseetgavleborg.se/…/190/xlm_rapport_2014-22…

Jag som står för “månadens föremål” den här månaden är Lina Ohlsson-Björk som genom min utbildning till föremålsantikvarie vid Uppsala universitet har praktik på Sveriges Fängelsemuseum.

Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, 1917. Från Anstalten Kirseberg, Malmö

Till och med en präst kan behöva hjälp för att hålla reda på högtiderna under året. Då kan en handbok för just detta vara till hjälp!

Den här kyrkohandboken kommer från anstalten Kirseberg i Malmö, ett cellfängelse som byggdes år 1914, Där skulle de intagna avtjäna sitt straff i total isolering. Den andliga vården ansågs viktig för rehabiliteringen av fångarna. Under tiden för cellfängelserna var det prästerna som stod för vården av fångarna då själavården var en viktig del av cellfängelseideologin.

När den här kyrkohandboken kom till Kirseberg hade livet på anstalten förändrats något, år 1916 gjordes en första uppmjukning av cellstraffet och då fick fångarna ha sina dörrar öppna och även börja arbeta tillsammans.

Kyrkohandbokens historia är lång, den äldsta sägs vara från c:a 100 e.kr skriven av Didaché. Den första i Sverige var utgiven av Olaus Petri “Een handbock påå swensko”, Ther doopet och annat mera vthi ståår” år 1529 och “Then swenska messan” från år 1531. Olaus Petris skrifter byggde till största del på den svenska medeltida traditionen och på Luthers skrifter.

Det har gjorts många uppdateringar av kyrkohandboken genom åren och just nu pågår en uppdatering som ska behandlas av kyrkomötet hösten 2017 och kan efter det tidigast tas i bruk under 2018. Idag finns kyrkohandboken i Sverige översatt till flera av de minoritetsspråk vi har, och just nu pågår ett arbete med att översätta delar av handboken till Romani chib.

En kan ju alltid hoppas att den nya kyrkohandboken kommer att få lika fina illustrationer som den här boken från 1917!

Jag som står för “månadens föremål” den här månaden är Lina Ohlsson-Björk som genom min utbildning till föremålsantikvarie vid Uppsala universitet har praktik på Sveriges Fängelsemuseum.

Celldörr från Långholmens centralfängelse.

I USA utvecklades under 1800-talet två fängelsesystem: Auburn och Philadelphia. Skillnaden mellan dem var att Philadelphiafängelset innebar en total isolering med både arbete och sömn i cellen. Philadelphiasystemets celldörrar är heltäckande med undantag för en matlucka och ett bevakningsöga.

Auburnfängelsernas celler kallades ”nattceller” och systemet fungerade så att de intagna arbetade tillsammans dagtid (under tystnad) och sov i enskildhet i cell under natten. Istället för fönster fanns en galleröppning i dörren.I USA kom man framförallt att bygga fängelser enligt Auburnsystemet. Det kan du se i många amerikanska filmer som skildrar fängelsemiljöer! I Sverige började vi istället att bygga cellfängelser enligt Philadelphiasystemet, men det fanns några undantag. I Långholmens Centralfängelse (idag rivet) fanns gemensamhetsavdelningar enligt Auburnsystemet.

Gemensamhetsavdelningarna sägs ha varit mer populära, så länge ett fängelsestraff innebar isolering. Dit skickades ofta intagna med både somatiska och psykiska besvär. I Fångvårdens årsstatistik från tidigt 1900-tal beskrivs dessa personer ofta som oroliga, nervösa eller ”grubblande och sjukliga till lynnet”, och viss gemenskap började då anses kunna förbättra deras tillvaro.

Signalanordning från Centralfängelset å Långholmen

Hur får man egentligen kontakt med personalen när man är inlåst i cell eller bostadsrum? Det har funnits olika sätt under olika tider. Under 1900-talets gång har typen av signalanordning som syns på bilden varit vanlig. Den möjliggjorde att den intagne kunde signalera till personalen från cellen efter inlåsning.

Sett från cellkorridoren fanns invid varje celldörr (i överkant) en liggande, rektangulär plåtskiva monterad i väggen, med en fjädrad mindre skiva som hölls mot den första med hjälp av en spärr. Inuti cellen fanns en hake invid dörrposten. När den intagne vred på haken lossades en spärr vilket gjorde att plåtskivan slog upp med en ljudlig smäll. Det kallades för att ”flagga på”.

Signalanordningen på bilden kommer från östra dagcellflygeln, cell 178. Den nedmonterades inför rivningen av Centralfängelset år 1982.

Ansiktsmask av 1896 års modell

Förra månaden berättade vi om en ansiktsmask från Örebro länsfängelse. Nu är det dags för ytterligare en! Som vi nämnde förra månaden kunde ansiktsmaskerna ha olika utseenden, och vi samlar pusselbitar för att förstå var- och under vilka perioder som de olika modellerna användes.

Ett av många sätt att få mer kunskap om ett föremål är att söka i andra museers samlingar för att se om det finns liknande exemplar. Om du inte redan känner till Digitalt museum, måste vi bara säga: det är fantastiskt! Digitalt museum är en samlingsportal där du kan söka i ett flertal museers samlingar. Där hittade vi en likadan ansiktsmask som det exemplar som finns i våra samlingar. Det som är speciellt med Nordiska museets ansiktsmask är att den råkar vara prototypen för denna modell. På det sigillprydda kortet kan vi läsa att Kungliga Fångvårdsstyrelsen den 10 januari 1896 fastställde denna modell som ”ansigtshufva för fångar”. Tack vare detta vet vi nu mer om vår ansiktsmask och kan lägga till ytterligare en bit i vårt pussel!

http://digitaltmuseum.se/011023762607/

Ansiktsmask från Örebro länscellfängelse

Du som besökt oss eller sett vårt annonsmaterial känner säkert igen bilden på fången med ansiktsmasken. Ansiktsmasken är kopplad till 1800-talets sista decennier och det tidiga 1900-talet, då vi fortfarande byggde cellfängelser i Sverige. I cellfängelset skulle de intagna ”vårdas i isolering” och fick inte umgås med andra intagna. Den enda tiden utanför cellen bestod av en daglig promenad utomhus i cellfängelsets tårtbitsformade promenadgårdar, och för att vara anonym i samband med detta bar de intagna ansiktsmask. De kunde se ut på olika sätt. Vid centralfängelset för kvinnor i Växjö användes en skir, mer skräddad ansiktsmask, och vid många av de övriga cellfängelserna en mer robust variant med eller utan nät framför ögonen.

Ansiktsmasken på bilden kommer från det gamla länscellfängelset i Örebro. Modellen är ovanlig i våra samlingar. I samband med att anstalten Kumla stod färdig år 1965 togs Örebrofängelset ur bruk och kom att rivas år 1972. På tomten finns idag en parkeringsplats. Du kan dock fortfarande få en glimt av fängelset, då interiörerna i Vilgot Sjömans film ”Ni ljuger!” (1969) delvis spelades in där. Ansiktsmasken ingår i en mindre samling föremål som sparades och följde med från det gamla länsfängelset till den nya anstalten i Kumla.

Bibel märkt ”Gefle cellfängelse”

Efter museets medverkan i programmet ”Det okända” i höstas fick vi många spännande telefonsamtal, bland annat från en person som hade denna bibel i sin ägo och ville skänka den till museet. Givaren hade upptäckt texten ”Gefle cellfängelse” i pärmen samt att den innehöll en rad handskrivna meddelanden med ålderdomliga formuleringar.

Många av notiserna tyder på att det är intagna som skrivit. I Gamla testamentet kan vi till exempel också läsa ”1864 såt jag här fången i 2 månar, för jag stöte en förman.

Givaren fick en känsla av att något var dolt i pärmen och blötte pappret försiktigt för att kunna lossa det, och hittade då en lång text som täckte hela pärmen. De första meningarna lyder: ”Den 28 oktober 1862, blef jag bönhörd, sedan jag bedet till Herran i 5 veckor, dag och natt, om en sak. Nu beder jag om ännu en, och blir äfven bönhörd, när?”

Under 1860-talet innebar ett fängelsestraff isolering i ensamcell med en halvtimmes promenad i enskildhet, per dag. Hur kom dessa personer åt att skriva bibeln, undrar vi! Vad tror du?

Nattskjorta från Roxtuna

År 1955 öppnade ungdomsfängelset Roxtuna som kom att bli världskänt för sitt moderna behandlingsklimat. Anstalten bestod av hemlika paviljonger med 7 – 9 platser enligt ”den lilla gruppens princip”, där de psykiskt och tungt socialt belastade pojkarna skulle placeras med största noggrannhet för att få bästa möjliga gruppdynamik. – Det är pojkar med hårda pansar kring sina själar som vi får ta i tu med, men jag tror att vi med tillämpad psykologi, psykiatri och pedagogik skall kunna väcka dom till aktivitet i positiv riktning, sade anstaltschef doktor Ring Lundquist i en intervju i Folket i Bild samma år.

Poeten Tomas Tranströmer (1931-2015) arbetade som psykolog på anstalten under 1960-talet. Han har berättat att diktsamlingen ”Klanger och spår” från 1966 varit särskilt präglad av hans tid på Roxtuna.

Nattskjortan för intagna, prydd med ett ”R” skänktes till museet i samband med nedläggningen av Roxtuna år 2007. När vi ser den tänker vi på en haiku av Tranströmer i samlingen ”Fängelse” (1959) som beskriver en pojke som somnar tryggt i ”en moder av sten”.