När gamla cellfängelset i Gävle totalrenoverades åren 2000 – 2003 kom en hel del föremål fram i ljuset igen, som tidigare legat dolda under golvplankor eller i ventilationskanaler. Föremålen du ser på bilden har hittats i samma cell.
Många av tingen på bilden är spår från arbetsdriften. Tygbitar, trådnystan, trådrullar, skosulor, klackjärn, verktyg … Under många år fick de intagna arbeta med skrädderi och skomakeri i cellerna. Här finns också vardagliga ting, som en tub Stomatoltandkräm och en rakborste. Samt två ovala snusdosorna av märket Ettan, det tomma cigarettpaketet av märket Bill och tändsticksaskar. Det finns också en vikt loppa, möjligtvis vikt av tidens hårda toalettpapper samt resterna av ett trasigt egentillverkat schackspel, i träfärg och blyertsgrått, noggrant färglagt. En tager vad en haver!
Föremålen är sannolikt från perioden 1913 – 1953, då Gävlefängelset var straffängelse för i huvudsak unga pojkar. Det är vardagliga spår av liv, som glömts bort och dolts av varje lager renovering som tillkommit. När vi öppnar en låda som denna kommer historien nära.
Vi har en hel del stämplar i våra samlingar. Våra äldsta stämplar har använts omkring sekelskiftet 1900 och visar ofta institutionens namn såsom ”Straffängelset Gävle” eller ”Kolonien Åby”. Vi kan återfinna samma stämplar i anstalternas skolböcker och den andliga litteratur som fångarna hade tillgång till. Ju längre fram i tid vi kommer, ju mer variation blir det på stämplarna i våra samlingar. De fungerade som arbetsverktyg när något skulle registreras, erkännas och bevittnas. De kunde ange när något var konfidentiellt eller en kopia och vem som var avsändare till interna eller utgående handlingar.
Arsenalen av stämplar förvarades ofta på en rund ställning på medarbetarens skrivbord. År 2006 fick vi in en samling stämplar som använts vid gamla fängelset i Gävle. På dynan till den som syns på bilden står ”Fångvårdsanstalten Gävle”. Den är, i likhet med många andra i samlingen, tillverkad på företaget Gävle Stämplar, som grundades 1938. Stämpeln är gjord av rödbok, som är ett stabilt träslag som lämpar sig för användningen. Stämpeldynan är gjord av vulkaniserat gummi.
Begreppet ”fångvårdsanstalt” användes framförallt under perioden 1946 – 1974, vilket kan ringa in tiden när just den här stämpeln användes.
År 1956 köpte Kriminalvården slottet Hinseberg i Frövi utanför Örebro, och påbörjade genast arbetet med att förvandla egendomen till en anstalt för kvinnor. Innan dess låg centralfängelset för kvinnor i Växjö.
I samband med flytten till Hinseberg packades även en samling äldre anstaltskläder, skor och annan textil som använts på Växjö. Ett av de många plaggen är denna rutiga bomullsklänning, som av utseendet att döma troligen användes omkring år 1940. Klänningen berättar något om Fångvårdens modernisering under 1900-talets första decennier. De tunga anstaltskläderna av vadmal och buldan som använts sedan 1800-talets mitt börjar få sällskap av mer moderna arbetskläder.
Under åren har även kläder som använts på Hinseberg sparats i lådorna. Tack vare detta kan vi nu följa hur klädedräkten förändrats från ca sekelskiftet 1900 fram till 1990-talet!
Tofflorna du ser på bilden har använts på anstalten Hinseberg, som ligger i Frövi utanför Örebro. Det är en klassisk modell som användes inom kriminalvården under framförallt 1950-, 60- och 70-talen. Tofflorna har också haft en alternativ benämning, åtminstone inom institutionsvården.”Om du blir för besvärlig så får du hibernal, men vad är botemedlet mot bråkig personal” klottrade någon för länge sedan, på väggen i centralfängelset på Långholmen (rivet år 1982).
Hibernal kom ut på den svenska marknaden år 1955, som den första antipsykotiska medicinen som ansågs ge mycket goda resultat. Den hade dock ett flertal biverkningar, bland annat blev den som använde Hibernal ofta trött, dåsig och fick en släpande gång. Det karaktäristiska släpande ljudet gav upphov till begreppet ”hibernaltofflor”.
En dag blir vår samtid historia – därför samlar vi även föremål som används just nu. Museets senaste förvärv är en ”småkompis”. Just den här, som är röd och svartrandig, upptäckte vi på en bild i det första numret av Kriminalvårdens personaltidning OmKrim, som innehöll ett reportage om frivårdsinspektören Eva-Mi Gullbrandsson som arbetar med villkorligt frigivna unga i Stockholm. – De bästa samtalen har man på väg någonstans, berättar hon. Om man har tid och möjlighet att träffa klienter i andra sammanhang så ger det mycket.
Ett annat sätt att underlätta samtal är att erbjuda något att sysselsätta händerna med. Småkompisar är små mjuka tygpåsar, fyllda med frön eller plastgranulat som ligger bra i handen som blivit populära inom såväl vård och barnomsorg som på hotell och flygbolag. De marknadsförs som ett hjälpmedel mot stress, sömn- och koncentrationssvårigheter.
Vi på museet tycker att småkompisen berättar något om vår samtid. Kriminalvården deltog också åren 2010-2012 i ett samarbete med Hjälpmedelsinstitutet* och genom det ökat kunskapen och infört fler hjälpmedel i de dagliga verksamheterna, till exempel tunga bolltäcken som minskar stress och oro eller balansplattor som ökar koncentrationsförmågan.
*Hjälpmedelsinstitutet är idag avvecklat, men delar av verksamheten fortsätter att drivas inom Myndigheten för delaktighet.
Arbetskläder, anstalten Norrtälje
I början av 1900-talet började en första professionalisering av arbetsdriften innanför murarna. I samband med första världskrigets utbrott övergav fångvården länsfängelsesystemet och inrättade straffängelser som erbjöd en professionell arbetsdrift, med olika inriktningar. Här i Gävle satsades det på skrädderi, och i museets bevarade beställningsliggare ser vi att Gävlefängelset levererade patientkläder till Ulleråkers sjukhus, signalflaggor till SJ och fångkläder till andra fängelser.
Efter andra världskrigets slut moderniserade fångvården ytterligare och inrättade bland annat mekaniska verkstäder. Josef Pettersson beskriver i sin självbiografi ”Förvarade 3000” (1975) arbetsdriften vid anstalten Härlanda i Göteborg i slutet av 1950-talet. Trots att det inte alltid fanns arbete skulle han och hans medintagna varje morgon gå till ”mekan”, stämpla in och ta på sig blåkläder prydda av ”Fångvårdsanstalten Härlanda” stämplat i svart.
Arbetsskjortan av bussarongmodel som syns på bilden har dock använts på Fångvårdsanstalten Norrtälje, nybyggd år 1958. Fängelset var toppmodernt, uppbyggt som en industri omgiven av bostadspaviljonger. En av tankarna bakom industrifängelset var att arbetet innanför murarna skulle göra det enklare för de intagna att ta sig ut på arbetsmarknaden efter avtjänat straff.
Vad händer om jag har en funktionsnedsättning och blir dömd till fängelse? Månadens föremål kommer den här gången från tre olika samlingar: ett par moderna kryckor från anstalten Håga samt två äldre modeller av trä med läderförstärkning. Den till vänster i bild har använts ”hos oss” i gamla cellfängelset, Gävle.
Fångvården har sedan dess tillkomst arbetat med tillgänglighet på olika sätt, ofta med tanke på personer med psykiska funktionsnedsättningar. Ett tidigt initiativ var att förstora vissa cellfönster för att underlätta för fångar som led av cellskräck. Men vi vet mindre om hur lokalernas fysiska funktionshinder upplevdes och hanterades. Hur väl fungerade 1800-talets cellfängelser med höga smala trappor, byggda långt från dagens krav på fysisk tillgänglighet?
År 1957 inrättades den första så kallade fångkolonin som var särskilt anpassad för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Denna typ av anstalt fanns in på 1990-talet. Idag gör Kriminalvården istället en individuell bedömning om var du ska placeras, utifrån kriterierna tillgänglighet och säkerhet.
Det fd häktet Drags i Norrköping, som togs ur bruk år 2013, har en lång historia. Det byggdes år 1790 som spinnhus, en förbättrings- och straffanstalt för kvinnor.
I samband med nedläggningen av häktet Drags förvärvade vi ett antal föremål från den gamla fängelsekyrkan, bland annat denna oblatask av silver med en inskription som lyder: ”Allmänna straff och arbetsfängelsets Kyrka i Norrköping af dess Predikant och hans Hustru. Tacksamhet för Guds nåd den 21 mars 1850. Joh 6 Cap 51 vers”
År 1850, då oblatasken fann sin plats i fängelsekyrkan, hade det gamla spinnhuset just bytt inriktning. Året innan bestämdes det att alla livstidsdömda kvinnor fortsättningsvis skulle förvaras i Norrköping. De kvinnor som dömts för lösdriveri fördes därför till straffängelset i Stockholm. Och från Stockholm skickades i samband med detta 49 livstidsfångar till Norrköping. I detta skede fick spinnhuset sitt nya namn – Allmänna straff och arbetsfängelset i Norrköping.
Samtidigt har de första cellfängelserna i landet redan byggts, där intagna ska få ”vård i isolering”, men i Norrköping fortsätter de intagna att arbeta tillsammans och sova i stora sovsalar.
En nyhet i 1984 års uniform var säkerhetsslipsen – en till synes vanlig slips som av säkerhetsskäl inte går runt halsen, utan den fästs med kardborreband under skjortslagen. Kriminalvården är inte ensam om sina säkerhetsslipsar. Även poliser, väktare, taxichaufförer och andra yrkesgrupper som till vardags kan behöva hantera våld och tumult använder dem. Inom järnvägen har de också använts, men av andra skäl – till exempel för att det kan finnas risk att slipsen fastnar i olika arbetsmoment med lok och vagnar
Tjänstedräkten som syns på bilden är ett mycket viktigt tillskott i våra samlingar. Både 70- och 80-talens tjänstedräkt är lite representerade i samlingarna, och ännu mindre kvinnors tjänstedräkter. Det är kanske lätt att tro det mest värdefulla i våra samlingar är de kavajer som prytts med rader av guldglänsade grader, men det kan vara minst lika svårt att få tag i en vanlig skjorta från 1950-talet.
I museets bildsamlingar finns diabilder från ungdomsfängelser som Roxtuna, Skenäs och Mariefred. De ser ut att vara tagna under 1950-talet. Efter en titt på bildtexterna, som är skrivna på franska, spanska och engelska, kan vi anta att bilderna har använts för att informera utländska intressenter om den svenska ungdomsfängelsemodellen.
År 1938 inrättas det första ungdomsfängelset – Skenäs i Östergötland. Det är ett resultat av 1930-talets strävan mot en ”ökad differentiering av klientelet”. Detta innebar att tex. ungdomar dömda för brott skulle skickas till särskilda anstalter som var anpassade efter deras behov. De ungdomsfängelser som kom att byggas erbjöd meningsfull yrkesutbildning och stora möjligheter till idrott och fritidsaktiviteter. Istället för en enda stor fängelsebyggnad uppfördes många små, separata avdelningar som skulle ge ungdomarna en trygg, hemtrevlig känsla. Gruppsammansättningen var viktig. En orolig, aggressiv person kunde placeras på en ”lugn avdelning” för att bli påverkad i positiv riktning. Med utbildning, vård och trygghet skulle ungdomarna kunna återanpassas till samhället.
Efter andra världskrigets slut fortsätter de humana vindarna att blåsa. Fångvården satsar stort på öppna anstalter utan murar och stängsel för de som begått mindre förseelser. Dessutom inrättas Frivården – kriminalvård i frihet. De ungdomar som hade begått mindre förseelser började med tiden att dömas till frivård istället för fängelse, vilket innebar att de ungdomar som fortsättningsvis dömdes till fängelse ofta hade mycket allvarlig kriminalitet bakom sig. Personalen var ovan vid det nya, betydligt tyngre klientelet. Ungdomsfängelserna börjar få allt mer kritik, de beskrivs som brottsskolor där ungdomarna har gott om tid att planera brott och avancera i hierarkin. Till slut avskaffas påföljden ungdomsfängelse i 1974 års kriminalvårdslag. Idag ansvarar framförallt socialtjänsten för ungdomars påföljder.
