På Sveriges Fängelsemuseum arbetar vi ständigt med kriminalvårdens historia. Samtidigt har vi också en egen historia att förvalta! I likhet med många andra arbetshistoriska museer lades grunden till museet av en anställd – Birger Lindroos – som under sitt yrkesverksamma liv inom Kriminalvården intresserade sig för dess historia och med hjälp av likasinnade började samla föremål. I Slottshäktet, som vid tiden inhyste Kriminalvårdens regionkontor, fick han från och med 1978 möjlighet att visa upp sina samlingar för allmänheten. Föremålen var utplacerade efter tema på enkla furuhyllor och kompletterades av maskinskrivna gula lappar med information.

När Birger hade visningar kunde han bära den här kavajen, en arbetsledarkavaj med namnbricka, modell 1974. I kavajens fickor låg en bunt av hans tummade, handskrivna manus som han använt vid visningar och föredrag, samt block med gula entrébiljetter till hans utställning i Slottshäktet och röda biljetter som användes när han höll visningar i det vid tiden öde cellfängelset där vi idag har utställningen ”Hotell Hamilton”. Denna månad är det tio år sedan Birger gick bort.

Vi hade inga uppgifter om när den här nummerförteckningen användes, och försökte därför att leta upp de namngivna sjukvårdarna Larsson och Wang i personalmatriklarna – utan resultat. Den starkaste tidsmarkören är begreppet ”centralfängelse” som ersattes av ”fångvårdsanstalt” år 1947. Begreppet ”sinnesjukhus”, som används i förteckningen, började användas allmänt år 1929. Vi börjar således att ringa in 1930-, eller möjligtvis tidigt 1940-tal – vilket också bekräftas av förteckningens material, layout och typsnitt.

Nummerförteckningen illustrerar väl hur mycket ett större fängelse rymmer! Likt ett litet samhälle innehåller det olika arbetsplatser, sjukvård, kök och boende. Vi får också en bra överblick över vilka slags yrken de intagna ägnade sig åt under sina straff vid den här tiden – skrädderi, skomakeri, snickeri, tryckeri och bokbinderi.

Dessa beslag har gjorts vid den nu nedlagda anstalten Mariestad för drygt 30 år sedan. På bilden ser du allt från ornamenterade haschpipor till enklare varianter av lera och den allra enklaste som tillverkats av en hushållsrulle och lite tejp. Utöver piporna finns också ”haschgaller” och en våg med på ett hörn, som använts för att väga knark i samband med försäljning.

Personalen har hittat dessa föremål när de visiterat bostadsrum och allmänna utrymmen i anstalten. År 1982 monterade en anställd beslagen på en gulmålad skiva. Vi har ytterligare en gul skiva där samme person har monterat handgjorda vapen. Kanske användes skivorna i utbildningssyfte för nyanställda, som kuriosa eller kanske lite av båda.

År 1913 blev gamla Gävleanstalten ”Straffängelse” för i huvudsak unga manliga förbrytare. Pojkarna som hamnade här var mellan 15 och 21 år, och många av dem hade lite eller ingen utbildning i ryggen. Detta leder till att Gävle blir ett av landets första länsfängelser som anställer en folkskollärare.

I våra samlingar finns föremål bevarade som har använts i undervisningen i kemi, fysik och biologi vid gamla Gävleanstalten – fängelset som idag är museum. På bilden ser du en handmålad anatomisk modell av ett öga.Till samlingen hör också en hjärna, ett öra, lungor, en frisk respektive sjuk lever, med mera. Dessa modeller tillverkades av Norstedts under första halvan av 1900-talet.

Författaren har ofta varit en man som har levt på marginalen. Men också personer som har varit väl etablerade i samhället finns representerade, tex. journalisterna Barbro Alving, Berit Hedeby och Peter Bratt som av olika skäl har avtjänat fängelsestraff.

Genren är stor än idag – i biblioteken och i handeln hittar vi Liam Norberg, Annika Östberg och många fler. Men dess storhetstid var kanske ändå 1960- och 70-talen. Då gav många institutionsvana män, till exempel Lasse Strömstedt, Janne Bergquist, Jalmar Tornklint, Lasse Carlsson och Inge Ihsgren, ut självbiografiskt präglade romaner, samhällskritiska reportage-böcker och andra slags ögonvittnesskildringar. Vanliga ingredienser i berättelserna är frihet med amfetamin, paranoia, förfalskade checkar och kärlek kontra strafftid med tristess, brist på vård och höga murar. En annan gemensam nämnare är den rika floran av slangord. Vet du inte vad en ”knäböjarlapp” eller ”peken” innebär blir du snart varse.

Kvinnor i motsvarande situation finns representerade i några enstaka reportageböcker och antologier, men de berättade oftast under pseudonym. Kanske för att en manlig ”rövare” hade högre status än en kvinnlig? Birgitta Stenbergs ”Rapport” från 1969 handlar visserligen om hennes tid som narkoman i Stockholm, men hon var framförallt en etablerad författare och hamnade inte heller i fängelse. Först under 2000-talet kommer ”grabbgängets” generations-kamrater Lillemor Östlin och Birgitta Andersson ut med sina självbiografier, under egna namn.

Med undantag från några generaldirektörer samt en eller annan kriminalvårdschef finns det knappt några ögonvittnesskildringar från personer som har arbetat i anstalt.

När en person hamnar i fängelse påverkas hela familjen. Inom Kriminalvården har man på olika sätt försökt att underlätta för anhöriga och barn – åtminstone under andra halvan av 1900-talet.

Familjefängelset i Knutby inrättades år 1967 – en doldis som vi inte vet särskilt mycket om. Kriminalvårdens generaldirektör under 1960-talet, Torsten Eriksson, kallar i sin självbiografi Knutby för ett ”anstaltsexperiment”. Familjefängelset bestod av tre villor där fängelsedömda hade möjlighet att bo tillsammans med sin familj. Det kunde vara personer dömda till korta straff eller som var i slutskedet av ett längre straff.

I en av våra bildsamlingar, som härstammar från Kriminalvårdens huvudkontor finns en mindre bildserie som kanske har använts i informationssyfte. En av dem ser du ovan.

Vet du något om fängelset i Knutby? Kommentera här, maila eller ring oss på 026-654430!

Förra månaden berättade vi om Kriminalvårdens tjänstedräkt under 1970- och 80-talen. Men vad hade de intagna för kläder under samma tidsperiod? Den vita T-shirten med gula muddar är ett exempel, och just den på bilden är ett unikt exemplar i våra samlingar. Det måste ha funnits många tusen T-shirts i omlopp då det begav sig, men de slits och slängs och är därför ytterligare ett exempel på att det som finns överallt idag kan vara svårast att hitta i morgon!

T-shirten ser vardaglig ut. Det är långt till de klassiska amerikanska svart- och vitrandiga kläderna. Det enda som sticker ut är ”KVV”-trycket på bröstet.

Men det vardagliga utseendet representerar också en tidsanda. Under 1960- och 70-talen ställs höga krav från hela samhället på en mer human kriminalvård. Intagna får medinflytande och bildar förtroenderåd i anstalterna. Lagar skrivs om och Kriminalvården börjar under slutet av 70-talet att bygga så kallade lokalanstalter. Syftet med dem var att förenkla den intagnes kontakter med anhöriga, arbetsförmedlingen och det övriga samhället. Övergången från straff till frihet skulle bli mer smidig. En vardaglig, lite sportig T-shirt i 70-talsmodell kanske berättar om just det?

Innan vi blev ansvarsmuseum tog Nordiska museet ansvar för Kriminalvårdens kulturarv och har gjort flera stora insamlingsprojekt, bland annat ett i mitten av 1950-talet. Då begav sig museets intendent Mats Rehnberg ut till landets alla cellfängelser för att samla föremål från en era som nu var till ända. Några år tidigare hade nämligen en stor kriminalvårdsreform klubbats igenom. Cellstraffets”vård i isolering” förbjöds då för gott och ersattes med ”vård i gemensamhet”. Celldörrarna öppnades och det inrättades allt fler öppna anstalter.

Några av de föremål som Mats Rehnberg samlade in kom dock aldrig att skrivas in i Nordiska museets samlingar, och då vi härom månaden blev erbjudna att överta några av dem blev vi givetvis överlyckliga! Samlingen består av kläder för kvinnliga intagna samt 20 st handsydda, väl använda haklappar för spädbarn. Proveniensen är oklar, men i inventarielistorna kan vi se att haklappar och ”baby-utstyrsel” hade hämtats från fångvårdsanstalten i Kristianstad.

Spädbarn har historiskt fått vara med sin mamma i anstalt, men hur ser det ut idag? När en förälder hamnar i fängelse sätts barnets behov i första hand. Om Socialnämnden bedömer att ett spädbarn har det bäst hos sin mamma får barnet stanna där – även om hon är intagen i anstalt. En som har skrivit om hur det är att föda och leva med sitt barn i fängelse är Birgitta Andersson i självbiografin ”Blondie” (Lind & Co). Hon har fött två döttrar under två olika fängelsestraff och beskriver en ganska harmonisk tillvaro i Parkvillan, anstalten Hinseberg.

Uttrycket ”Att vara vid sunda vätskor” stammar från de gamla grekerna – närmare bestämt Hippokrates och hans humoralpatologi, dvs idén om att människan består av fyra vätskor – blod, slem, svart- och gul galla. Om vätskorna är i obalans blir människan sjuk. Behandlingen kunde vara så enkel som ett en person som ansågs ha för mycket slem fick snyta sig, men var det värre ställt ordinerades lavemang, framkallning av kräkning eller åderlåtning för att vätskorna skulle hamna i balans igen… 

Att åderlåta betyder att man tappar en person på blod i medicinskt syfte, något som människan gjort under lång tid i de flesta av världens hörn. Långt in på 1800-talet användes åderlåtning som botemedel och förebyggande behandling för en mängd sjukdomar i Sverige, men kom slutligen att i stort sett överges som metod omkring sekelskiftet 1900. Under de senaste decennierna har dock blodigeln, som historiskt använts vid åderlåtning, gjort en liten comeback i medicinska sammanhang. 

Tekniken har utvecklats med åren. En skarifikator, eller koppsnäppare som det också kallas, är ett jämförelsevis modernt åderlåtningsinstrument. Den sattes mot huden och när man drar i spärrhaken frigörs 12 vassa små knivblad som snabbt tränger igenom huden för att tappa den på blod. Denna skarifikator är ett av två exemplar från anstalten Mariestad, i bruk åren 1848 – 2010. Till samlingen hör också ett set sk koppglas. Dessa sattes över såren och samlade upp blodet. 

Skarifikatorn är märkt ”Stille Stockholm”. Den är således tillverkad på Stille, ett företag som grundades år 1841 och var specialiserade på att tillverka kirurgiska instrument. Troligtvis har den använts vid anstalten under 1800-talets andra hälft.

I samband med de cellfängelser som började byggas i Sverige vid 1800-talets mitt introducerades den typ av ansiktsmask som du ser på bilderna. I cellfängelset satt de intagna isolerade från varandra och fick komma ut på en halvtimmes promenad per dag, När den intagne vistades utanför cellen, tex. vid eskort till promenadgården var hen tvungen att bära en ansiktsmask.

Ansiktsmasken hade flera syften. Den skulle avidentifiera den intagne och bryta ner hens gamla kriminella identitet så att en ny, moralisk och hederlig människa skulle kunna byggas upp. Ansiktsmasken hjälpte också till att anonymisera de intagna för varandra så att de inte skulle lära känna – eller känna igen varandra.

På grund av isoleringsstraffet kunde kvinnor och män placeras i samma fängelser. Kvinnorna och männen hade dock separat personal. Kanske är det grunden till att de bar olika modeller av ansiktsmasker? Den lite skira volangprydda masken var för kvinnliga intagna och den enklare modellen för män.

Ansiktsmasker användes i straffsammanhang långt innan cellfängelsereformen! Nordiska museet har en spektakulär samling ansiktsmasker i metall som användes vid offentliga straff. Syftet var att förlöjliga och ibland även tortera brottslingen.

Läs gärna mer om ansiktsmasker i ”Fång- och straffmasker” av Lena Kättström Höök, intendent vid Nordiska museet.