Skarifikator från anstalten Mariestad

Uttrycket ”Att vara vid sunda vätskor” stammar från de gamla grekerna – närmare bestämt Hippokrates och hans humoralpatologi, dvs idén om att människan består av fyra vätskor – blod, slem, svart- och gul galla. Om vätskorna är i obalans blir människan sjuk. Behandlingen kunde vara så enkel som ett en person som ansågs ha för mycket slem fick snyta sig, men var det värre ställt ordinerades lavemang, framkallning av kräkning eller åderlåtning för att vätskorna skulle hamna i balans igen… 

Att åderlåta betyder att man tappar en person på blod i medicinskt syfte, något som människan gjort under lång tid i de flesta av världens hörn. Långt in på 1800-talet användes åderlåtning som botemedel och förebyggande behandling för en mängd sjukdomar i Sverige, men kom slutligen att i stort sett överges som metod omkring sekelskiftet 1900. Under de senaste decennierna har dock blodigeln, som historiskt använts vid åderlåtning, gjort en liten comeback i medicinska sammanhang. 

Tekniken har utvecklats med åren. En skarifikator, eller koppsnäppare som det också kallas, är ett jämförelsevis modernt åderlåtningsinstrument. Den sattes mot huden och när man drar i spärrhaken frigörs 12 vassa små knivblad som snabbt tränger igenom huden för att tappa den på blod. Denna skarifikator är ett av två exemplar från anstalten Mariestad, i bruk åren 1848 – 2010. Till samlingen hör också ett set sk koppglas. Dessa sattes över såren och samlade upp blodet. 

Skarifikatorn är märkt ”Stille Stockholm”. Den är således tillverkad på Stille, ett företag som grundades år 1841 och var specialiserade på att tillverka kirurgiska instrument. Troligtvis har den använts vid anstalten under 1800-talets andra hälft.