Radio

Du som besökt cellfängelset och vår utställning Hotell Hamilton har mötts av trädörrar, trägolv och jordfärger. I cellkorridorerna finns ljusschakt, omgärdade av smidda järnräcken. De var till för att vakterna skulle kunna ha uppsikt över varenda celldörr oavsett vilken våning de befann sig på i fängelset. Cellfängelsets nuvarande interiör är restaurerad till 1920-tal och säger inte mycket om hur det såg ut år 1986 då anstalten togs ur bruk!

På 1980-talet var ljusschakten sedan länge igenbyggda, trägolven täckta av linoleummattor och trädörrarna hade släta ytor tack vare påspikade, rödmålade masonitskivor. Gardinerna var blommiga och i de gemensamma utrymmena fanns soffor, fåtöljer, sällskapsspel och TV-apparater. Stora skillnader! Vad hände på vägen?

Kring det förra sekelskiftet började man inse att den rådande strafformen – vård i isolering – hade stora brister. Många fångar utvecklade psykiska problem kopplade till att de var fullkomligt avskärmade från både varandra och samhället utanför. På 1930-talet började man köpa in radiomottagare till våra anstalter. Då kunde de fångar som utmärkt sig för särskilt gott uppförande – Stjärnfångarna – få lyssna på vissa radioprogram som belöning. För den som är van vid friheten kan det vara svårt att förstå vilken stor betydelse radion har haft inne på fängelserna. Radio och TV är en viktig kontakt med verkligheten utanför murarna.

Då TV:n kom in på våra anstalter under 1960-talet blev många människor upprörda. Ska fångarna sitta och glo på TV hela dagarna och dessutom få mat bekostad av skattepengar – det är ju rena rama hotellet! Kanske är det därför fängelset på Hamiltongatan kallas just för Hotell Hamilton i folkmun?