Gävleanstaltens första färg-TV – Fängelset i staden

TV’n kan ses som symbol för kriminalvårdens utveckling under efterkrigstiden, ett hjälpmedel för att minimera anstaltsvistelsens skadeverkningar och som en portal till verkligheten utanför murarna. TV’n har sedan den infördes i anstalter också används som en symbol i kritik mot kriminalvården – “Om man begår brott får man gratis mat, sovplats och TV på rummet.”.

Hur hamnade då TV’n bakom murarna?

1960-talet präglades av en växande kriminalvårdsdebatt. Journalister, jurister och en allt mer engagerad allmänhet ställer frågan: Hur ska du kunna återanpassas till ett samhälle som du är helt avskiljd ifrån? Samtida forskningsresultat visade att fängelsevistelser enbart medförde skador.

I Gefle Dagblad 1/12 1960 intervjuas anstaltens nytillträdda styresman Paul Samuelsson:

Vi satsar på att den som tas in här skall ut tillbaka till samhället som en lojal medborgare. Och vi frågar oss: vad kan vi göra för att han ska klara sig i frihet? Folk tycker kanske att det är förskräckligt att internerna kan ha det så bra på anstalterna med TV, idrottsklubbar, kurser av olika slag osv. Men allt detta finns för att man skall eliminera skadeverkningarna av det mest omfattande ingripande i den personliga friheten som finns i vårt samhälle – inspärrandet i fängelse. Så långt det är möjligt – med hänsyn till säkerhets- och ordningskrav försöker vi alltså att göra livet på anstalten likt livet i frihet. /…/ Kontakterna utåt är mycket viktiga. Allt som kan spränga gränserna mellan internerna och folk utanför är viktigt och måste uppmuntras.

Claes började arbeta som fritidsassistent på anstalten Gävle i början av 1960-talet, och berättar att det då fanns en TV som satt på väggkonsoler mot fönsteränden i cellkorridoren på B-botten, dvs i den korridor där vi idag har utställningen “Hotell Hamilton 2.0”. När det var dags att se på TV tog man ut sin stol från cellen.

Som fritidsassistent granskade jag programutbudet och tillsammans med förtroenderådet fastställdes ett par program per vecka som skulle anges i en veckoplanering av aktiviteter. Aktivitetsplaneringen anslogs alltid på tavlan på B-plan. Programmen kunde vara naturprogram och ”snälla” samhällsprogram, inte så kallade kriminalfilmer.

Biljardboll – Fängelset i staden

I projektet “Fängelset i staden” har vi intervjuat personer som minns gamla Gävleanstalten, och det har lett till att vi har fått se flera föremål i museets samlingar i ett nytt ljus. Bland dem sex stycken biljardbollar från gamla Gävleanstalten, som länge fört en stilla tillvaro i magasinet.

Intagna på “Hotell Hamilton”, som fängelset kallades, samlade ihop pengar och köpte tillsammans ett biljardbord under 1970-talet. Det ska under en period ha stått på B-botten (vån 2), i cellkorridoren, samt i samlingssalen på C-botten (vån 3). Många av de fd intagna och personal som delat med sig av sina minnen av anstalten nämner biljardbordet som en viktig samlingsplats där man möttes och spelade för att få tiden att gå på lediga stunder. “Vi lirade vi ju mycket fotboll, och spelade väldigt mycket biljard, och pingis på c-botten.”, berättar en fd vårdare. “Fångarna var ju väldigt kreativa, de ville ha biljardturnering och de ville ha pingisturnering och fanns det personer som var drivande och ville skapa aktiviteter var det bara att haka på och vara med.”, berättar en annan fd vårdare. “Det gick att ordna det mesta, om man kom med förslag. Intagna hade ju “tjyvmöten” och sen hade man stormöten med personalen.”, berättar en fd intagen.

När anstalten stängde 1986 såldes biljardbordet, trots stora protester. “Kommer ihåg att det var bråk om att man inte fick ta med biljardbordet härifrån till nya, det var mycket prat om det. Många tyckte det var trevligare att sitta här, man saknade gamla Hamilton, det var något man pratade om – iallafall i början.”