Doppvärmare från anstaltet Umeå

Vi har många föremål i våra samlingar som vittnar om att nöden är uppfinningarnas moder. Många av dem är kopplade till rymningsförsök och smuggling, men ett och annat vittnar också om hur mycket man som intagen kan sakna högst vardagliga saker. Att skriva ett brev, dricka en kopp kaffe eller ringa en vän – när man själv vill.

Denna egentillverkade doppvärmare hittades i anstalten Umeå, som var i bruk under åren 1861 – 1981. Doppvärmarens upphovsperson gav sig själv lite mer frihet genom att koppla en metallplatta till en lampsladd. Genom att sätta in (den ojordade) kontakten i eluttaget och placera metallplattan i en mugg med vatten kunde han* värma upp vattnet och på så vis göra sig en kopp kaffe även efter inlåsningen på kvällen.

*Umeå var en anstalt för män.

Stoppduk

[vc_row][vc_column][vc_column_text]På 1840-talet påbörjades en omfattande kriminalvårdsreform. I stället för att verkställa kropps- och skamstraff på stadens gator och torg börjar man istället att bygga cellfängelser i hela landet. Galgbacken och skampålen blir därmed historia.

Cellfängelset i Gävle stod klart år 1847 och är ett av de äldsta i sitt slag i landet. På den tiden satt de dömda i total isolering, då man inte ville att de skulle lära känna varandra och planera brott tillsammans. I sin cell skulle fången i ensamhet läsa religiös uppbygglig litteratur, arbeta, äta, sova och inte minst begrunda sina gärningar och gripas av ånger.

Eftersom fängelsestraffet innebar isolering placerades män och kvinnor i samma fängelse. Männen hade fångvakter och kvinnorna hade vaktfruar som även kunde få agera barnmorskor. Månadens föremål är en stoppduk, det vill säga ett virkat menstruationsskydd som använts av en fängelsedömd. Förr i tiden lät de flesta menstruationen flöda mer eller mindre fritt utan annat skydd än klänningstyget, men i slutet av 1800-talet började det bli vanligt att virka och sticka stoppdukar av oblekt bomullsgarn – så kallat ljusvekegarn. De var tvättbara och återanvändes. Öglorna på kortsidorna var till för att bindan skulle fästas i gördel eller bälte. Engångsbindor introducerades först på 1920-talet.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]