Kondensavrinningskärl

 

År 1847, då cellfängelset i Gävle stod färdigbyggt, var cellfönstren bara hälften så stora som de är idag. Fönstret var enbart till för att ge belysning och det var förbjudet att titta ut. Fångarna var tvungna att städa sina celler ordentligt, men de fick aldrig röra fönsternischerna. De tvingades låta dammet ligga kvar för att vakterna lätt skulle kunna avslöja om de sträckt sig upp för att försöka titta ut.

 

 

 

Trots att ett modernt värmesystem snirklade sig under cellgolven i fängelset kunde det bli riktigt kallt, ruggigt och fuktigt. Kondensen ledde till att vatten droppade från cellfönstren! Därför hade man kanaler i fönsternischen som ledde vattnet till den typ av kondensavrinningskärl som du ser på bilden. Kondensavrinningskärlet – eller koppen som den också kallades – hängde på en krok under cellfönstret. I de ordningsregler som satt uppspikade på samtliga celldörrar, kan man utläsa att koppen regelbundet skulle tömmas i cellens potta.