Litteraturtips inför jullovet

Författaren har ofta varit en man som har levt på marginalen. Men också personer som har varit väl etablerade i samhället finns representerade, tex. journalisterna Barbro Alving, Berit Hedeby och Peter Bratt som av olika skäl har avtjänat fängelsestraff.

Genren är stor än idag – i biblioteken och i handeln hittar vi Liam Norberg, Annika Östberg och många fler. Men dess storhetstid var kanske ändå 1960- och 70-talen. Då gav många institutionsvana män, till exempel Lasse Strömstedt, Janne Bergquist, Jalmar Tornklint, Lasse Carlsson och Inge Ihsgren, ut självbiografiskt präglade romaner, samhällskritiska reportage-böcker och andra slags ögonvittnesskildringar. Vanliga ingredienser i berättelserna är frihet med amfetamin, paranoia, förfalskade checkar och kärlek kontra strafftid med tristess, brist på vård och höga murar. En annan gemensam nämnare är den rika floran av slangord. Vet du inte vad en ”knäböjarlapp” eller ”peken” innebär blir du snart varse.

Kvinnor i motsvarande situation finns representerade i några enstaka reportageböcker och antologier, men de berättade oftast under pseudonym. Kanske för att en manlig ”rövare” hade högre status än en kvinnlig? Birgitta Stenbergs ”Rapport” från 1969 handlar visserligen om hennes tid som narkoman i Stockholm, men hon var framförallt en etablerad författare och hamnade inte heller i fängelse. Först under 2000-talet kommer ”grabbgängets” generations-kamrater Lillemor Östlin och Birgitta Andersson ut med sina självbiografier, under egna namn.

Med undantag från några generaldirektörer samt en eller annan kriminalvårdschef finns det knappt några ögonvittnesskildringar från personer som har arbetat i anstalt.