Stämpelur från anstalten Åby

Att påföljder har varit förknippade med olika former av arbete har en lång historia, och anledningarna har varit flera. Sysselsättningen har setts som moraliskt uppbyggande, men också som en nyckel till samhällets gemenskap. Återfallsförebyggande, för att använda ett modernt uttryck. Sedan införandet av cellfängelser i mitten av 1800-talet har rutinerna och sysselsättningen varit av central betydelse, både för att de intagna inte ska “komma av sig” och tappa förankringen med arbetslivet under anstaltsvistelsen, men också för att undvika “den förslöande anstaltslunken” som Torsten Eriksson, kriminalvårdens generaldirektör under 1960-talet, uttryckte det.

Under Torsten Erikssons tid som generaldirektör byggdes en rad moderna anstalter, så kallade industrifängelser. Detta var det första större nybyggnadsinitiativet sedan cellfängelsernas införande. Arbetet ansågs vara en central del av “behandlingen”, och de moderna anstalterna byggdes med “fabriken” i centrum. Arbetsdriften skulle vara modern och motsvara arbetsmarknaden utanför murarna.

Stämpeluret på bilden kommer från anstalten Åby, som lades ned år 2013. Utifrån Åby kan vi berätta om initiativ som uppstod i tiden mellan cellfängelsernas och industrifängelsernas tillblivelse. Innan Åby blev en kriminalvårdsanstalt var anläggningen sedan 1910 ett så kallat arbetshem för frigivna. Även då var det svårt att få arbete som tidigare straffad, och genom Åby kunde de frigivna mot mat, husrum och en dagpenning arbeta med bland annat måleri, snickeri och jordbruk för att få arbetslivserfarenhet och positiva referenser. Villkoret var skötsamhet och nykterhet. Åby blev på 1940-talet en öppen kriminalvårdsanstalt och representerar därmed också de öppna anstalterna med jordbruksdrift, som fick sitt stora genomslag i och med 1945 års kriminalvårdslag. Som en kontrast till cellfängelsernas nedbrytande isolering såg högt uppsatta inom dåtidens fångvård betydelsen av kroppsanstängande arbete ute i det fria.