Slottshäktet, där vi idag har utställningen ”Androm till skräck och varnagel” användes som tjänstebostad för det intilliggande cellfängelsets vaktknektar från och med 1890-talet. I slutet av 1910-talet bestämde sig dock fängelsedirektör Henrik Enström för att göra om Slottshäktet till direktörsvilla.
I samband med detta lät han år 1919 bygga ett trapphus med veranda, vilket skulle komma att reta gallfeber på landshövding Robert Hagen, som bodde i slottet alldeles intill. I ett brev till Fångvårdsstyrelsens överdirektör Victor Almqvist beklagade han sig över detta ”skandalhus” och att man från verandan skulle få ”fri utsikt över varenda fläck av slottsträdgården”.
Landshövdingen hänvisade till överdirektörens ”kända skönhetssinne” och hemställde vördsamt att det ”vanprydande verandaskjulet” snarast skulle avlägsnas. Hur det gick? Sådär. Verandan står kvar än idag!
John Dillinger var en ökänd gangster i den amerikanska mellanvästern som gäckade polisen under 1930-talets första år. Han rånade bland annat ett stort antal banker. År 1934, efter nästan ett år på flykt, sköts han till döds av en polis i Chicago. Medan John Dillinger låg lik i bårhuset utformades åtminstone fyra dödsmasker av olika personer. Den första gjordes av Kenneth Coffman, kriminolog, som trodde att man kunde utläsa kriminalitet genom att studera en människas ansiktsdrag. År 2011 mottog Sveriges Fängelsemuseum ett exemplar av dödsmasken från Anders Wesslén. Vid John Dillingers högra öga kan vi se var det dödande skottet träffade. John Dillingers liv har skildrats i böcker, TV-serier och filmer.
Att vi har arbetskläder för anställda vid SJ i våra samlingar beror på att ett flertal anstalter har haft skrädderi som en del av sin arbetsdrift. Gamla Gävleanstalten (som museet idag är inrymt i) sydde arbetskläder på uppdrag av just SJ. Dessa blåkläder är ett av museets senaste förvärv, men vi vet inte mycket om dem.
Som tur är finns en etikett kvar som visar att kläderna sytts upp vid Fångvårdsanstalten Gävle. Att de använder begreppet fångvård hjälper oss att åtminstone datera kläderna något. År 1947 slutade nämligen Kriminalvården att använda begreppet fängelse och började tala om fångvårdsanstalter istället. Och år 1974 ersätter de begreppet fångvårdsanstalt och börjar tala om kriminalvårdsanstalter istället. Vi kan därmed gissa oss till att de är sydda någon gång mellan åren 1947 – 1974.
Vi har förstås många nycklar i våra samlingar, och just denna knippa har tillhört personal vid gamla Gävleanstalten, som togs ur bruk år 1986. Flera av nycklarna är likadana, vilket kan tyda på att denna knippa sattes ihop i samband med anstaltens avveckling.
Nu leder de inte längre någonvart, men en gång var de flitigt använda och mycket laddade arbetsredskap. Att ha nyckeln är att ha makt. Den stänger in och låser dörrar, men kan också låsa upp och befria. Hur många intagna har inte drömt om att erövra den?
Nyckeln har historiskt haft ett starkt symbolvärde. Sankte Per bär nyckeln till himmelriket och symbolen är också vanlig inom heraldiken. Men den kan också användas på mindre smickrande sätt – inte sällan kallar intagna kriminalvårdare för ”nyckelpigor”.
Vi har många föremål i våra samlingar som vittnar om att nöden är uppfinningarnas moder. Många av dem är kopplade till rymningsförsök och smuggling, men ett och annat vittnar också om hur mycket man som intagen kan sakna högst vardagliga saker. Att skriva ett brev, dricka en kopp kaffe eller ringa en vän – när man själv vill.
Denna egentillverkade doppvärmare hittades i anstalten Umeå, som var i bruk under åren 1861 – 1981. Doppvärmarens upphovsperson gav sig själv lite mer frihet genom att koppla en metallplatta till en lampsladd. Genom att sätta in (den ojordade) kontakten i eluttaget och placera metallplattan i en mugg med vatten kunde han* värma upp vattnet och på så vis göra sig en kopp kaffe även efter inlåsningen på kvällen.
[vc_row][vc_column][vc_column_text]På 1840-talet påbörjades en omfattande kriminalvårdsreform. I stället för att verkställa kropps- och skamstraff på stadens gator och torg börjar man istället att bygga cellfängelser i hela landet. Galgbacken och skampålen blir därmed historia.
Cellfängelset i Gävle stod klart år 1847 och är ett av de äldsta i sitt slag i landet. På den tiden satt de dömda i total isolering, då man inte ville att de skulle lära känna varandra och planera brott tillsammans. I sin cell skulle fången i ensamhet läsa religiös uppbygglig litteratur, arbeta, äta, sova och inte minst begrunda sina gärningar och gripas av ånger.
Eftersom fängelsestraffet innebar isolering placerades män och kvinnor i samma fängelse. Männen hade fångvakter och kvinnorna hade vaktfruar som även kunde få agera barnmorskor. Månadens föremål är en stoppduk, det vill säga ett virkat menstruationsskydd som använts av en fängelsedömd. Förr i tiden lät de flesta menstruationen flöda mer eller mindre fritt utan annat skydd än klänningstyget, men i slutet av 1800-talet började det bli vanligt att virka och sticka stoppdukar av oblekt bomullsgarn – så kallat ljusvekegarn. De var tvättbara och återanvändes. Öglorna på kortsidorna var till för att bindan skulle fästas i gördel eller bälte. Engångsbindor introducerades först på 1920-talet.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]
Planschen kommer från anstalten Mariestad som var i bruk t o m år 2010. Den är inte daterad, men av typsnitt och layout att döma ser den ut att vara från 1930-talet – en tid då det för övrigt var mycket viktigt med idrott och hälsa, också bakom murarna. Det var en tid då man började tala om ”folkhälsa” – att en sund kropp ger en sund själ.
De fria vikter som mannen på planschen använder är dock ett minne blott. Efter flera uppmärksammade rymningar år 2004 utreddes säkerheten i våra anstalter, vilket bland annat ledde till att de fria vikterna förbjöds. Däremot är det tillåtet att träna på träningsredskap med begränsade vikter. Kriminalvården vill med detta bryta ner den machokultur och de osunda kroppsideal som finns i våra anstalter. Förslaget mötte stora protester från intagna runt om i landet.
Ioan Ursut föddes år 1959 i Rumänien och är en av 1980- och 90-talets mest omtalade brottslingar i Sverige. Han dömdes bland annat för förfalskning och bedrägeri, men gjorde sig framförallt känd som notorisk rymmare från landets fängelser. Den 28 maj år 1988 rymde han från anstalten Norrköping efter att ha hotat personalen med denna pistolattrapp. Men friheten blev kortvarig – han hittades fyra dagar senare. Ursut kom senare att rymma från både anstalten Hall och Kumlabunkern. Pistolattrappen är museets senaste förvärv och har tidigare förvarats på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping.
Vid första anblicken på det klumpiga handtaget kan vi dra slutsatsen att den här nyckeln aldrig suttit på en kriminalvårdares nyckelknippa… Men nyckelns ax är perfekt!
Att ”läsa nycklar” är en konst i sig. I fängelseskildringar av exempelvis Lasse Strömstedt och Lillemor Östlin kan du läsa om intagna som behärskar den. De registrerar nycklarna som hänger på kriminalvårdarens nyckelknippa, memorerar nyckelns form och gör sedan en kopia i smyg i arbetsdriften, såvida de genom den har tillgång till lämpligt arbetsmaterial.
Om det finns någon som rymt från anstalten Kalmar genom att låsa upp dörrarna vet vi inte. Men att ha nyckeln är att ha makt. Även om nyckeln aldrig ledde till fysisk frihet kanske den ändå gav sin upphovsperson en behaglig känsla av att ha gjort något åt sin maktlöshet?
Med 1974 års tjänstedräkt för kriminalvårdspersonal lanserades flera nyheter. Utöver att kläderna var gjorda av det moderna materialet polyester lanserades också en tjänstebricka. Den skulle sitta på vänster skjortbröst och kom att ersätta de militära graderna som hade använts ända sedan 1800-talet. Eller rättare sagt, graderna försvann från tjänstedräkten och hamnade på tjänstebrickan istället. På den blå ytan fästes mattförgyllda knappar, så kallade funktionsmarkeringar. De tre knapparna betyder att personen som använt den här namnbrickan arbetade som bevakningsföreståndare eller övertillsynsman. Tillsynsmannen bar två knappar och vårdaren en knapp. Den anställdes namn textades på märkband som fästes på det nedre guldfärgade fältet, och även märkbanden hade olika färg som berättade om personen arbetade med administration, tillsyn, ekonomi eller arbetsdrift.
